Så är fyra veckor till ända och vi har nu kommit hem. 

Den sista tiden fortsatte som tidigare, med intressanta, tragiska och ibland glädjande fall och möten. Vi fokuserade den sista veckan på att försöka undervisa mer om det som personalen kan implementera utan några ytterligare kostnader, men som förhoppningsvis ändå kan ge patienterna ett bättre omhändertagande. 

Gabriella hade en föreläsning om det initiala omhändertagande av ett dåligt nyfött barn. Vid ett av våra tidigare inlägg berättade vi om avsaknaden av den så kallade Rubens blåsan för spädbarn. Den har nu kommit till rätta tillsammans med en liknande ventilationshjälp som den franske kirurgen haft med sig. De fanns tillsammans med undervisningsmaterialet för studenterna, och har nu flyttats till förlossningen och operation istället. Huvudpunkten för Gabriella blev att personalen skulle fokusera på ventilationen direkt, istället för att ge små hjärtkompressioner som vi sett vid ett flertal tillfällen. Förhoppningsvis kommer det kunna öka överlevnaden hos de barn som föds i ett dåligt skick. 

Mattias har haft fokus på den så kallade checklistan vid operationer. Detta är något som blivit allt mer uppmärksammat i västvärlden, och bland annat WHO har kommit med guidelines om hur det förbättrar prognosen och minskar riskerna vid operationer. Det har tidigare inte fungerat alls på sjukhuset, och man har varken räknat instrument, nålar, kompresser eller dukar vid operationerna. Förutom risken att glömma saker i patienterna, finns det också risker för personalen, att tex sticka sig på nålar som ligger löst på operationsbordet. I Sverige finns det engångsboxar för använda nålar, men här använde vi istället pappersomslaget till handskarna som en nåldyna. Gratis och ändå förhållandevis funktionellt. Förhoppningsvis kommer en del av de rutiner vi försökt implementera att leva vidare. Får vi möjligheten att komma tillbaka blir det i så fall spännande att se om något ändrats.

Hemresan var planerad med ett MAF-plan från Moundou till N’Djamena, men morgonen för avfärd fick vi beskedet att piloten var sjuk. Det blev då ändrade planer och vi fick istället ta sjukhusbilen hela vägen. 12,5 timmar senare var vi framme. Sista biten åkte vi i mörker, och det är inte helt optimalt i Tchad. Dammiga och mörka vägar med mötande bilar som av hävd aldrig bländar av, eller har dåligt inställda halvljus är inte en bra kombination. Lägg därtill folk överallt, både på cykel, kokärra, till fots och på motorcyklar, alla med bristfällig belysning och resultatet är en mycket låg medelhastighet.

Vi kom i alla fall fram till slut och kunde sedan dagen efter ta planet hem till Sverige igen.

Denna gången hade vi inte med oss varken malaria, influensa eller proppar i lungan, utan förhållandevis välmående nådde vi hemmets lugna vrå.
Vad framtiden för med sig vet vi inte, men vi känner oss mer sugna på att åka tillbaka nu jämfört med förra gången. Gabriella har börjat lära sig mer franska, så vid ett eventuellt nästa besök kanske översättningsappar är ett minne blott.

Än en gång tack för visat intresse och väl mött på nästa resa, vart den än tar oss.
Skulle det vara så att någon som läst detta vill ha mer information eller letar efter föreläsare på någon arbetsrelaterad aktivitet så är det bara att ni kontaktar oss. Vi kommer gärna och berättar mer om det vi varit med om, och kanske kan vi visa på att vi ändå har mycket att vara nöjda över i västvärlden jämfört med andra stora delar av vår värld, Tchad inkluderat.

Allt gott från oss!

Gabriella och Mattias