Så är fyra veckor till ända och vi har nu kommit hem. 

Den sista tiden fortsatte som tidigare, med intressanta, tragiska och ibland glädjande fall och möten. Vi fokuserade den sista veckan på att försöka undervisa mer om det som personalen kan implementera utan några ytterligare kostnader, men som förhoppningsvis ändå kan ge patienterna ett bättre omhändertagande. 

Gabriella hade en föreläsning om det initiala omhändertagande av ett dåligt nyfött barn. Vid ett av våra tidigare inlägg berättade vi om avsaknaden av den så kallade Rubens blåsan för spädbarn. Den har nu kommit till rätta tillsammans med en liknande ventilationshjälp som den franske kirurgen haft med sig. De fanns tillsammans med undervisningsmaterialet för studenterna, och har nu flyttats till förlossningen och operation istället. Huvudpunkten för Gabriella blev att personalen skulle fokusera på ventilationen direkt, istället för att ge små hjärtkompressioner som vi sett vid ett flertal tillfällen. Förhoppningsvis kommer det kunna öka överlevnaden hos de barn som föds i ett dåligt skick. 

Mattias har haft fokus på den så kallade checklistan vid operationer. Detta är något som blivit allt mer uppmärksammat i västvärlden, och bland annat WHO har kommit med guidelines om hur det förbättrar prognosen och minskar riskerna vid operationer. Det har tidigare inte fungerat alls på sjukhuset, och man har varken räknat instrument, nålar, kompresser eller dukar vid operationerna. Förutom risken att glömma saker i patienterna, finns det också risker för personalen, att tex sticka sig på nålar som ligger löst på operationsbordet. I Sverige finns det engångsboxar för använda nålar, men här använde vi istället pappersomslaget till handskarna som en nåldyna. Gratis och ändå förhållandevis funktionellt. Förhoppningsvis kommer en del av de rutiner vi försökt implementera att leva vidare. Får vi möjligheten att komma tillbaka blir det i så fall spännande att se om något ändrats.

Hemresan var planerad med ett MAF-plan från Moundou till N’Djamena, men morgonen för avfärd fick vi beskedet att piloten var sjuk. Det blev då ändrade planer och vi fick istället ta sjukhusbilen hela vägen. 12,5 timmar senare var vi framme. Sista biten åkte vi i mörker, och det är inte helt optimalt i Tchad. Dammiga och mörka vägar med mötande bilar som av hävd aldrig bländar av, eller har dåligt inställda halvljus är inte en bra kombination. Lägg därtill folk överallt, både på cykel, kokärra, till fots och på motorcyklar, alla med bristfällig belysning och resultatet är en mycket låg medelhastighet.

Vi kom i alla fall fram till slut och kunde sedan dagen efter ta planet hem till Sverige igen.

Denna gången hade vi inte med oss varken malaria, influensa eller proppar i lungan, utan förhållandevis välmående nådde vi hemmets lugna vrå.
Vad framtiden för med sig vet vi inte, men vi känner oss mer sugna på att åka tillbaka nu jämfört med förra gången. Gabriella har börjat lära sig mer franska, så vid ett eventuellt nästa besök kanske översättningsappar är ett minne blott.

Än en gång tack för visat intresse och väl mött på nästa resa, vart den än tar oss.
Skulle det vara så att någon som läst detta vill ha mer information eller letar efter föreläsare på någon arbetsrelaterad aktivitet så är det bara att ni kontaktar oss. Vi kommer gärna och berättar mer om det vi varit med om, och kanske kan vi visa på att vi ändå har mycket att vara nöjda över i västvärlden jämfört med andra stora delar av vår värld, Tchad inkluderat.

Allt gott från oss!

Gabriella och Mattias

Tre veckor har nu gått och vi lär oss fortsatt mycket varje dag, samtidigt som vi förhoppningsvis även delar med oss av en del av de kunskaper vi hade med oss hit.

Många av patienterna vi opererat under den här tiden är fortfarande kvar på sjukhuset. Anledningen till detta är att i princip alla som opererats stannar kvar på sjukhuset tills man tar bort de stygn som satts. Detta framför allt pga de hygieniska förhållandena i patienternas hem. Dessutom börjar de direkt arbeta när de kommer hem, vilket heller inte är helt optimalt efter vissa operationer. 

 

Ett tragiskt fall den här veckan var en 20-årig kvinna, gravid i vecka 16. Hon kom in medvetslös pga att hon druckit batterisyra, då hon försökte ta livet av sig. Det finns ingen möjlighet till gastroskopi här, så vi kan således inte säga något om hur hennes matstrupe och magsäck såg ut, men hon klarade sig i alla fall. Även barnet i magen överlevde. Frågan är dock hur hon egentligen mår själsligt. Vi sände dit sjukhuspastorn som pratade med både kvinnan och hennes man, men mannen bara stod där utan att säga något annat än att hon hade stulit pengar från honom och kvinnan sa inte heller något. Det ligger nog mycket bakom deras fasad som vi inte fick veta.  

 

Det kom även in en fyra månaders bebis som blivit matad med buljong och egengjord välling då föräldrarna inte haft pengar till riktig bröstmjölksersättning. Mamman kunde själv inte amma då hon har inåtvända bröstvårtor som gjort att barnet inte kunnat suga. Buljongen gjorde att barnet hade väldigt ont i magen och mycket diarréer. 

 

En kvinna som födde barn redan i vecka 27 i hemmet kom in med stora blödningar efteråt. Hon dog tyvärr efter ett dygn, och det är nog bara en tidsfråga innan hennes pojke som vägde 1100 gram även han går bort. Neonatal vård är inte möjlig och som nämnt ovan är det är dyrt och svårt att få tag på bröstmjölksersättning. 

 

Vi har även opererat en kvinna som gjorde ett kejsarsnitt när hon var 16 år gammal. Sommaren 2024, när hon var 18 år skulle hon föda sitt andra barn i hemmet, men då brast hennes livmoder. Hon kom in till sjukhuset och gjorde ett kejsarsnitt men barnet var tyvärr dött. I samband med detta utvecklade hon en fistel mellan vagina och livmoder. Detta gjorde att urinen sedan dess läckt okontrollerat från hennes vagina.

Den sjuksköterska som är ansvarig för operationerna här, och som nu håller på att utbilda sig till läkare har gjort en del fisteloperationer tidigare. Vi hjälptes således åt att operera henne, och kunde försluta fisteln och nu återhämtar hon sig med en vanlig kateter i urinröret. Tiden får utvisa hur det går framöver, men hon läcker iaf inte nu, och när de om några veckor tar bort katetern får vi hoppas att hon inte har några besvär med fortsatt urinläckage. 

 

Ett patientfall från den senaste veckan som inte bara är tragiskt är en 39-årig kvinna som väntade sitt elfte barn. Hon hade nio levande barn hemma. Hon hade en enormt stor mage och kom därför till sjukhuset för en undersökning. Ultraljudet visade ett barn i magen som uppskattades vara stort. Barnets huvud var inte fixerat i bäckeningången utan var högt ovanför. Vi väntade på att hon skulle komma igång av sig själv så hon fick ligga inne för observation. Efter fem dagar kom hon igång spontant med värkar och barnets huvud trängde ner i bäckenet. Hon födde en flicka på 4,3 kg och en längd på 53 cm. Det är stort, då en nyfödd här ofta väger mellan 2,5-3,5 kg. Mamman fick bara en minimal blödning efteråt, tack och lov. Hon hade mycket mjölk efter bara någon dag och det märktes att hon kunde hela amningsbiten efter alla genomgångna förlossningar. Två dagar efter födseln vägde flickan 4,1 kg och de återvände hem.

Förra gången vi var här var vi rätt frustrerade och tyckte mycket inte gjordes på rätt sätt, både med hygienen och omhändertagande av patienterna. Vi försökte ge tips och undervisning så gott det gick, plus att föregå med gott exempel. Detta t.ex. genom att frekvent tvätta händerna och sprita dem efter varje patientkontakt. Denna gång tycker vi faktiskt att vi kan se en viss förbättring på ett flertal områden. Ett exempel är cystoperationerna. Så fort det var en cysta på äggstocken så opererade de bort hela äggstocken. Det gjorde att många inte lyckades bli gravida efteråt. Gynekologen Nikola från Tyskland föreläste om detta förra gången och nu ser hon att de inte är lika snabba på att operera utan väntar för att se om cystan försvinner av sig själv. Om den inte gör det eller om den är väldigt stor så opererar de, och då är de nu mer försiktiga och försöker bevara både äggstock och äggledare. Även på förlossningen kan man se en förbättring och i undervisningsrummet hänger material som är relevant även om det inte är så fräscht. Dockan med navelsträng och moderkaka har sett bättre dagar. 

 

Som tidigare nämnts är röntgenapparaten trasig och de väntar på reservdelar för att förhoppningsvis kunna laga den. Patienter kommer dock ibland in med röntgenbilder tagna på andra ställen, men dessa är minst sagt av skiftande kvalitet. Ett exempel är en patient som ligger inne med misstänkt infektion i skelettet i ena foten. När vi bad honom komma in med röntgenbilder han tidigare tagit visade det sig att de då tagit en bild på knät, vilket ju inte hjälpte oss att veta om han har en så kallad osteomyelit i foten…

Sjukhuset har en ambulans, men den används inte riktigt som en ambulans gör i Sverige. Dels finns det ingen möjlighet att ringa ett larmnummer för att kalla på hjälp, men det finns inte heller den utrustning man är van att finna i bilen. Vad vi förstått så används den mer till olika typer av administrativa resor. 

 

Vi närmar oss nu slutet av vår tid i Tchad, och om en vecka bär det av hemåt igen. Vi ser fram emot vad tiden som återstår kommer erbjuda, men nog ska det sedan även bli skönt att få komma hem igen.