Så har vi då varit på plats i Tchad i snart en vecka. Som ni kanske kunde se på FB och Instagram fick vi ett mycket varmt välkomnande när vi kom fram till sjukhuset i Bebalem. Personalen välkomnade oss med vacker sång och glada miner, och det var riktigt rörande att se deras glädje över att se oss igen. 

Vi är nu här tillsammans med paret Arnaud och Lilian Weider som vi jobbade med sist, men även en ny bekantskap i den franske kirurgen Jean-Claude, som var här och jobbade en period i början på 80-talet och således också känner till lite om afrikansk sjukvård. Arnaud kommer i huvudsak att jobba på mottagningen, Lilian med det praktiska kring logistiken på plats, Gabriella på förlossningen/gynavdelningen och BB, samt Jean-Claude och jag på operation.

 

Vi är glada att vi kunde åka i en annan bil än sist från Moundou, dit vi flög med ett MAF-plan från huvudstaden N'Djamena. Anledningen är att den släppte in väldigt mycket damm i bilen, så det var tur att väskorna var insvepta i en presenning. Förra gången var det vi som såg ut som presenningen gjorde den här gången. 

Arbetet har varit lite lättare att komma in i nu, då många känner igen oss från sist. Den barnmorskan som hjälper till att tolka för Gabriella är dock inte så flytande på engelska som vi hade hoppats på, så för henne blir det fortfarande mycket google translate för att klara arbetet. 

 

Arbetsmässigt har vi haft några besvärliga och intressanta fall första veckan, men även glädjande. En 21-årig gravid kvinna väntade sitt fjärde barn. De tre första var dödfödda, sannolikt pga malaria, men nu födde hon en frisk liten pojke på 2900 g. Vilken lycka! 

En annan kvinna gravid i vecka 24 kom in med värkar och blödningar, men ett levande barn. Tyvärr saknas både mediciner för att stilla värkarna samt att stoppa blödningen, så då får man bara avvakta och se vart det tar vägen.

 

Vi har också opererat en svårt undernärd 11-årig flicka som hade haft ett flertal hål i tarmen. Efter första operationen innan vi kom hit så sprack bukväggen upp, och hon hade nu legat med så kallad öppen buk i en vecka innan vi kom. Vi opererade henne och lade ut en stomi, men det känns tyvärr osannolikt att hon kommer kunna överleva. Hon lider även av blodbrist, men då det inte finns någon blodbank är hon beroende av familjemedlemmar för transfusioner.

 

Ett annat fall är en 5-årig flicka med brännskador sedan spädbarnsåren som ärrat ihop ena armen med bålen, så att hon inte kunde få upp armen över huvudet. Rörligheten blev mycket bättre efter att vi opererade henne, så nu får vi bara hoppas att hon kan få hjälp med sjukgymnastik efter operationen så att det inte ärrar ihop sig igen. 

I övrigt har det varit lite andra operationer såsom amputation, bråck, cystor mm.

 

Den stora skillnaden är annars som tidigare avsaknaden av en hel del materiel som nämnts ovan. Förutom vissa mediciner, saknas till exempel nät för bråckoperationer, så då får man operera med lite andra tekniker än i Sverige. För ortopedi är det bara handdrivna verktyg som gäller. Slätröntgenapparaten är trasig, så den enda röntgenmöjligheten vi har är ultraljud. Detta gör ju diagnostiken av till exempel benbrott väldigt besvärlig.

 

Summa summarum så går allt bra, men nog är vi trötta när kvällen kommer… Intrycken, patienterna, språket, temperaturen på mellan 35-40 grader, med mera göra att vi somnar ovaggade när det är dags att sova.

Tack för att ni orkat läsa ända hit! Är det så att ni vill skicka en hälsning på bloggen är det väldigt uppskattat! Kom dock då gärna ihåg att skriva vem ni är i slutet av meddelandet om ni vill att vi ska veta det, då det inte framkommer automatiskt.