Efter en del internet-strul, fungerar nu nätet så bra att vi kan uppdatera er lite om vad som sker här borta.

Ännu en vecka är till ända, och även om mycket är annorlunda jämfört med Sverige, blir det även här en vardag. Vi rondar, opererar, förlöser, vårdar patienter osv. En stor skillnad är dock dokumentationen. Hemma dokumenteras varenda rörelse, men här skrivs det väldigt lite om allt som sker. Dock har det blivit bättre med tiden. Vi har fått se gamla operationsberättelser som bara innehöll datum, namn, diagnos och åtgärd med ett eller ett par ord. Till exempel ”blindtarmsinflammation” + ”borttagning av blindtarmen”. Nu är det dock lite mer av en operationsberättelse som vi är vana vid på hemmaplan, även om de inte är lika långa. 

Även förlossningarna dokumenteras nu mer än tidigare.

Patienterna kommer fortfarande sent i förloppet. Ofta ett antal dagar efter debut av besvären, vilket försvårar handläggningen. Det finns svårigheter med utredningen innan operation, vilket också gör att en del saker hittas väldigt sent. Vi har opererat en man för ett navelbråck, där man på operationsbordet noterade en knöl nere i buken. Vi gjorde ett ultraljud, vilket är den enda röntgenmöjligheten som finns, och såg då en misstänkt varansamling i området. Det blev då ett större snitt och det visade sig att patienten hade en inflammerad blindtarm med varansamling därikring. Vi kunde ta bort den, men det går inte att veta om det var mer än en godartad inflammation då det inte finns möjlighet till mikroskopisk undersökning för att se om det t.ex föreligger en cancer.

Vad gäller kringutrustning så finns det en del, men vi saknar som tidigare nämnts ganska mycket. På operation finns det en sugapparat, som delas av narkosen och kirurgen. När vi under operationen höll på att suga upp tarminnehåll och blod i buken så slutade sugen fungera. Det var för att narkossköterskan hade kopplat över apparaten till sugen han använde på sin sida. 

Förra gången vi var här hade Gabriella med sig en liten ventilationshjälp (Rubens blåsa), för nyfödda, men den stod nu inte att finna, varför det är svårt att ge andningshjälp till dessa barn. Gabriella var lite tveksam hur det skulle gå för barnet i fråga, då det hade andats in mycket avföringsblandat fostervatten. Dagen efter visade det sig dock att barnet mådde bra.

Provtagningen är sparsam, men blodvärde är något som finns. Det finns dock andra sätt att se om patienterna har lågt blodvärde utan att ta ett blodprov. Dels att titta i ögonen, men även i handflatorna. Ett exempel är denna kvinna som hade fått ett missfall i hemmet med stora blödningar efteråt. Det visade sig sedan att hennes Hb var 40. Hon fick en påse blod, men sedan ville hennes man ta med henne hem. Vi kunde dock övertala honom om allvaret i situationen så att hon i alla fall kunde få en påse till.

 

I lördags kväll hade vi också ett intressant fall med en 8-månader gammal flicka som kom in med misstänkt tarmvred. Hon hade haft problem i 5 dagar, och hade verkligen en mage som såg ut som en fotboll. Vi försökte avlasta både uppifrån och nedifrån utan framgång, och utan möjlighet till ytterligare diagnostik blev det operation. Vi hittade då tyvärr det som kan vara en störning i tarmmotoriken, vilket kommer bli ett problem under våra nuvarande omständigheter. Vi har i alla fall kunnat avlasta tarmen och det akuta bekymret har löst sig.

Efter förlossningar så tvättas/diskas allt material för hand i kallt vatten innan det skickas iväg för sterilisering. Det finns två apparater som används för detta, både en lite modernare, men även denna som också fungerar bra. Det finns i princip inget engångsmaterial här förutom bl.a en del kompresser. Resten är flergångsmaterial som även det tvättas och steriliseras inför varje användning.

 

Vi håller oss fortfarande friska, vilket känns skönt! Vi ser fram emot vad nästkommande veckor bär med sig och tackar er för att ni följer oss på vår resa.

Ett stort TACK också till er alla som kommenterat vårt förra inlägg! Stödet ni ger uppmuntrar oss mycket i vårt arbete!