Så har det blivit dags för mig, Mattias att sammanfatta den första tiden här i Tchad. Trots tre år i Ecuador och diverse kortare arbeten på olika håll i världen, så har nog den här resan varit den mest utmanande. Dels har min franska legat av sig en del, men det är samtidigt lätt att vänja sig av med den brist på utrustning som finns på många håll i världen inklusive här. I Sverige har vi ju tillgång till i princip allt vi behöver, vilket vi ofta tar för givet. Jag hoppas att jag ska kunna ta med mig den ödmjukhet och den tacksamhet för detta som ju annars är så lätt att tappa bort i vår högteknologiska, välutrustade värld…

 

Här på sjukhuset slås jag av att det är så mycket folk överallt. Vart man än vänder sig så finns det patienter och familjemedlemmar som antingen väntar på sin tur eller lagar mat över små eldar då all mat som patienterna får ordnas av familjen.

 Första mottagningsbesöket jag var med på så satt det ett 40-tal patienter utanför mottagningsrummet och alla hade med sig en liten anteckningsbok, den ena mer sliten och smutsig än den andra. Det är journalen. Man skriver sedan för hand i den lilla boken vad patienten söker för samt utredningsgång och behandling. Lite skillnad mot att diktera in besöket i en datajournal och få det utskrivet av fantastiska vårdadministratörer.

 

Är det så att patienten ska till röntgen så finns det en röntgenapparat för slätröntgen att tillgå. Bilderna framkallas sedan för hand i framkallnings- och fixeringsbad. Det finns ett laboratorium, men med mycket färre analyser än hemma.  

 

På operation har jag varit med om en hel del spännande och utmanande fall. Jag ska inte gå in i detalj på dessa, men berättar gärna mer och visar andra typer av bilder för de som är intresserade på hemmaplan. 

Ett axplock är dock följande:

 

En 12-årig flicka med en stor tumör i buken utgången från livmodern. Här finns det ingen möjlighet till mer avancerad diagnostik såsom skiktröntgen eller mikroskopisk undersökning, varför man tyvärr måste gå direkt på symtomlindrande behandling, bara baserat på ultraljudsfynd. Flickan hade kraftiga buksmärtor och vi opererade bort tumören medtagandes en del av livmodern. Tyvärr verkar det som att den var elakartad, men det finns också godartade tumörer med samma växtsätt, så framtiden och inte en mikroskopisk undersökning får visa vad det var. Någon eventuell cancer-behandling finns tyvärr inte att få. 

 

En ung man som innan vår ankomst opererats med en extern fixering av ett lårbensbrott. Tyvärr låg inte frakturen rätt, så vi fick göra om det. Problemet är att det inte finns någon genomlysning på operations-salen… Således får man göra justeringen, hoppas på det bästa och få facit på röntgen. Vi var nöjda med resultatet, vilket ju såklart var skönt.

 

En 48-årig kvinna med en stor tumör i buken sedan 10 år. När vi öppnade upp magen var det en typ av mucinös tumör (sleminnehållande) med lite oklart ursprung. Dock hade den vuxit över både på stora kroppspulsådern och undre hålvenen, så det blev en del försiktigt friande av dessa. Tyvärr fungerade inte sugen, så vi fick förlita oss på kompresser för att hålla operationsområdet torrt. Att säga att det var en skön känsla när vi genomsvettiga fick ut tumören är en underdrift.

En kvinna som skulle dränera lungsäcken där jag blev erbjuden två drän, där påsen var sönder på den ena, varför det fick bli det kvarvarande som egentligen var för stort. Någon sug fanns inte att tillgå, varför det blev handsugning istället. 

 

Som sagt det finns mer fall, men detta var några stycken.

 

Sammanfattningsvis är jag mycket imponerad över de jag har förmånen att jobba med här på sjukhuset! Att de med så sparsamma förutsättningar gör ett så bra jobb är beundransvärt! Förhoppningsvis kommer även vi efter dessa veckor känna oss än mer bekväma med att jobba under förutsättningar så olika våra egna.