Dagarna går och trots allt nytt så blir det rutingöra även här. Måste tyvärr börja med att berätta att det prematura barnet som Gabriella berättade om i senaste inlägget nu tyvärr har gått bort. Bilden nedan visar hur föräldrarna avvecklat sin vistelse här och packat ihop sina saker innan hemgång. Trots att det inte gick bra var de tacksamma för att vi ändå försökte rädda barnet trots de dåliga förutsättningarna. 

                                                       

Även om vi har viss vana med att jobba under liknande förutsättningar som här i Tchad, är det svårt att helt acceptera och vänja sig med de oerhörda skillnaderna som finns mellan västvärlden och här. På något sätt är människorna här vana vid att döden kommer plötsligt, och att det inte är så mycket att göra åt. I Sverige har gemene man generellt mycket svårare att släppa taget och inse det faktum att vi alla en gång kommer dö. Jag säger inte att det är något fel i det, men i vår högteknologiska sjukhusvärld får det ibland aldrig ta slut. Här när det inte finns hjälp att tillgå så accepteras lättare det faktum att människor faktiskt dör. Svårt att landa i denna insikt, och tufft såklart, men samtidigt inser vi att för att kunna jobba här så måste vi vänja oss vid det.

 

En annan sak som är svår att hantera är att det även här finns skillnader i välfärden. De allra flesta är fattiga, men vissa är ännu fattigare än andra. I måndags opererade jag en gammal man för ett brustet magsår. Utan att gå in närmare på det så var det verkligen en milsvid skillnad i narkosform. Den här patienten sov tex bara genom injektionsmedel och var inte ens intuberad eller muskelrelaxerad, dvs hade ingen tub i luftstrupen. Det gick bra, men helt klart svårare än hemma. Nåväl, efter operationen satte vi såklart patienten på vätska och antibiotika mm, men när vi sedan dagen efter kontrollerade närmare visade det sig att patienten inte fått sina mediciner eftersom familjen inte hade kunnat betala… Vi löste det genom att vi betalade, men detta är ju något som inte går att göra för alla patienter. Det finns en kassa här för de fall som inte kan betala, men det är lite oklart hur mycket som finns i den. För oss som är så vana vid att alla får allt de behöver så är även detta något som är svårt att vänja sig vid. Patienten i fråga hade utan tvekan legat på intensivvårdsavdelningen hemma, men här ligger han i en stor sal med massor av andra patienter utan annan övervakning än periodvis puls, syremättnad och blodtryck. Än en gång kommer en uppmaning härifrån till både oss själva och er som läser. Var tacksamma för det ni har!

 

I allt det besvärliga finns det även glädjeämnen! Vi var igår på ett bröllop mellan en av de som jobbat på sjukhuset i många år och hans vackra fru. Som seden bjuder så ler inte bruden under bröllopet, så hon såg emellanåt ganska ledsen ut, men efter själva vigseln så verkade både brud och brudgum lyckliga. Vigseln tog plats hemma hos brudgummen, och det serverades ris och kyckling efteråt. När mörkret lägrade sig lystes området bara upp av en eld och en del ficklampor. Mycket mysigt.

 

                                                         

                                                    

Vi har även varit på ett besök till en dispensär i närheten av sjukhuset. Här fanns en liten mottagning, ett laboratorium och en vårdavdelning under grästak utomhus. Vid vårt besök hade de en inneliggande patient, eller kanske snarare uteliggande som fick dropp. Man inser att det finns ännu svårare förutsättningar att jobba under än de vi upplevt på sjukhuset. Trots detta finns det så många personer som gör ett fantastiskt jobb under de villkor de arbetar i! Såklart handlar det ju lite om vad man är van vid, men det är ändå fascinerande att se, och vi inser att vi är här lika mycket för att lära oss av den lokala personalen, som att vi ska lära dem av det vi kan.