Av allt man får vara med om så är det två berättelser som sticker ut så här långt. 

Den ena är en tjej på 18 år som kom till sjukhuset för att föda sitt första barn. Jag kommer lite sent in i rummet, när barnmorskan redan har gjort den första checken. Vi undersöker henne och hon är öppen tre cm. 

Kvinnorna här visar inte lika tydligt att de har ont men jag tyckte ändå att det såg ut som att hon hade kraftiga värkar. Efter ett tag är hon inte kvar längre i sängen och jag frågar var hon är. En av sjuksköterskorna svarar att hon kände sig nödig och behövde gå på toa som är ett dass en bit utanför. Min första tanke var, oj, behöver hon redan krysta? Men den försvann då vi hade annat att göra. Efter ett tag ropar en annan sjuksköterska på oss. När vi kommer dit så ligger kvinnan på golvet bredvid sängen och sjuksköterskan håller på att förlösa mamman. Barnet ser litet ut och är lite taget så jag hjälper till och tar hand om det. 

Under tiden jag ser till så barnet kan andas ordentligt så visar det sig att barnmorskan har fått upp kvinnan till sängen och att hon håller på och förlöser barn nummer två och som kom med fötterna först. Ingen visste om att det var tvillingar!!! Den första vägde 2,2 och den andra 2,4kg. Allt gick dock bra och de åkte hem bara efter någon dag. 

Den andra historien handlar om en kvinna som kom in till sjukhuset i slutet av januari. Svårt medtagen av malaria som för med sig bla svår anemi, (blodbrist). Hon fick behandling för malaria och några påsar blod. Igår fick jag veta att hon födde barnet den 2/2 troligen runt vecka 29-30. Födelsevikten var 1,6kg men den är nog inte så exakt då jag har sett att de väger med kläder och bylten på. 

Igår 6/2 vägde pojken 1,1 kg, ingen hade kollat vikten tidigare. De fick i uppmaning att ge barnet mammans mjölk på sked varje timme. Idag hade han gått upp till 1,2 kg med det klädesplagg han hade på sig igår. Han skulle egentligen behöva intensivvård på en neonatalavdelning för att klara sig. Men det finns inte här! Efter mycket letande på sjukhuset hittade vi en liten matsond. Jag har inte satt en sådan sedan jag jobbade på Astrid Lindgrens barnsjukhus men ingen annan av barnmorskorna visste hur man gjorde. Dock var sonden lite stor så den fick vi sätta genom munnen.

Jag kunde sedan få tag på en vän som är överläkare på barnkliniken på USÖ. Hon hjälpte mig med lite praktiska råd och om hur mycket barnet behöver få i sig varje dygn. Tack Miriam!  När vi nu kan börja mata på riktigt så visade det sig att mamman inte har så mycket mjölk längre. Hon har inte kunnat äta ordentligt då hennes mat börjat ta slut. Personalen säger att familjen är väldigt fattig och behöver hjälp med mat. Jag gav de lite pengar så mormor kunde gå och handla. Ingen mat finns på sjukhuset utan all mat måste tas om hand av anhöriga. Egentligen behöver denna lilla gosse mat minst varannan timme men det har vi inte lyckats ge idag. Fortsättning följer.