Så har då vår resa börjat närma sig sitt slut. Vi är nu i huvudstaden N’djamena och imorgon natt går planet hem. Tyvärr är vi inte riktigt i samma skick som när vi kom… Trots malariaprofylax och myggnät har både Gabriella och jag fått malaria. Vi har fått intravenös behandling som nyligen avslutats och hoppas på att resan hem ska fungera bra. Med malarian kom även vätskeutträde i bägge ändar för att uttrycka mig milt… Det har dock varit en erfarenhet att frossa som vi aldrig gjort förut och t.o.m. ha ont i musklerna efteråt pga frossan. De säger att det är värre när man inte haft malaria alls tidigare eller inte haft det på länge. Vi har ju bägge haft det som barn, men man glömmer fort. 

På det stora hela lade sjukdomen en liten sordin på avslutningen av vår tid här, men alla runtomkring oss har varit väldigt förstående att det är en del av livet. 

 

                            

                            

De sista dagarna i Bebalem var fyllda av mycket besök från alla möjliga olika besökare. Många kom med brev med önskemål om hur vi skulle kunna hjälpa dem. Det är inte alltid lätt att leva i det överflöd som vi trots allt gör i västvärlden och inse att man tyvärr ändå inte kan hjälpa alla. 

 

                            

En sammanfattning av vår tid här ger dock att vi fått uppleva mycket, lärt oss mycket och förhoppningsvis även bidragit en del med den kompetens vi hade med oss från Sverige. Vad framtiden för med sig vet vi inte. Vi åkte den här gången hit tillsammans med ett tysk-franskt par som bägge är en bit över 70 år. Mannen är kirurg och kvinnan har gjort ett storartat jobb med allt praktiskt kring mat, boende etc. De har jobbat här två längre perioder på 70- och 80-talet och därefter gjort en hel det korta besök som den här gången. Det har verkligen varit en trygghet att ha dem med då de känner till alla rutiner och mycket av det praktiska som var helt nytt för oss. Vi har lovat oss själva att inte ta ett beslut om vi kommer tillbaka eller ej förrän vi landat hemma i Sverige igen och kan få lite distans till allt vi fått vara med om. Det har trots allt varit ganska tuffa förutsättningar på många sätt, även om vi såklart även njutit mycket av vädret och fått lära känna många nya vänner. 

 

                                        

                                                

Åker vi ut igen så låter vi er veta det, och för er som läst våra blogginlägg så hoppas vi iaf att vi kunnat förmedla lite av den vardag vi nu fått leva i under en månad. 

 

Så förhoppningsvis på återskrivande framöver!

 

                                       

Nu har helgen gått och vi har fått gå på ytterligare ett bröllop.  

Detta bröllop var betydligt större och mer påkostat än det andra vi var på. 

Vigseln var i kyrkan och skulle börja klockan 14.00, men när vi kom dit var det ingen annan där förutom pastorn och några andra som höll på att förbereda sig vid huset bredvid kyrkan. Detta gjorde att vi fick sitta ned på en bänk i skuggan under ett träd och vänta in att folk skulle börja komma. Det är ju som varmast mitt på dagen så solen stekte på rätt bra. När väl bröllopet startade så var hela kyrkan överfull med folk. De hade en kör som sjöng och vi överdriver inte när vi säger att det kändes som om hela kyrkan gungade i takt till musiken. Alla sjöng med och dansade vilket var en fantastisk upplevelse! Efter 2,5 timme så bar det iväg till en annan plats där festen fortsatte men Gabriella kände sig nöjd så hon gick hem. Mattias kunde inte vara med mer än i början då han blev inkallad till sjukhuset.

Hans första handläggning av ett flodhästbett blev då ett faktum. En ung kille som var ute och fiskade på floden blev attackerad av en flodhästmamma som försvarade sin unge. Hans kamrater räddade honom upp på stranden och han kom sedan till sjukhuset på motorcykel. Han hade förlorat mycket blod och hade en påverkad cirkulation när han kom in, men såren på utsidan var inte så stora. Dels ett i vänster ljumske och sedan ett litet mindre på samma sidas skinka. Blödningen var inte så omfattande när vi såg honom initialt, men med tanke på hans parametrar och den tidigare blödningen tog vi in honom på operation för att öppna upp såret och se hur det stod till på insidan. Tyvärr var det väldigt stora kross-skador när vi kom in på djupet, och vi var tvungna att stänga av en del kärl som var alldeles söndertrasade. Efter lite kontakt och råd från en god vän som är kärlkirurg i Sverige, (tack Artai!), så hoppas vi ändå att det kommer ordna sig för honom. Intressant är att morgonen efter så hade det spridit sig i hela byn vad som hade hänt, så sjukhus-sekretessen fungerar lite annorlunda här.

 

Mattias blev också inkallad av operations-sjuksköterskan som hade påbörjat en blindtarmsoperation med öppning i medellinjen av buken. Sköterskan upptäckte en kraftig vidgning av en del av tjocktarmen, och det var sannolikt någon form av tumör i tjocktarmen med överväxt på magsäcken. Detta hade man ju troligtvis sett innan operationen i Sverige då man ofta gör röntgenundersökningar i dessa fall innan man opererar. När det såg ut som det gjorde kunde vi bara koppla förbi det trånga området och så får man än en gång låta tiden utvisa vart det tar vägen.

 

Det är också en hel del infektioner efter operationerna här, trots att alla ställs på antibiotikabehandling. Detta har lett till ett flertal reoperationer med evakuering av ytliga och djupa infektioner fulla med var. Med tanke på omständigheterna är det kanske att vänta, men ändock frustrerande.

 

På förlossningen har Gabriella haft en del förlossningar, men även en del barnmorskemottagningar. På de sistnämnda kommer både kvinnor som är gravida för kontroll, samt de som önskar preventivmedelsrådgivning. Det har gått bra med google translate när nätet fungerar samt engelska och handrörelser. Den barnmorska som kan engelska blev ju som vi tidigare berättat om ormbiten för några dagar sedan, och har inte mått helt bra, så hon har fått gå hem en del dagar, vilket till viss del försvårat situationen. 

 

Antal besök under en graviditet skiljer sig mycket från Sverige. Här kommer mammorna i genomsnitt fyra gånger under en hel graviditet, om de kommer överhuvudtaget. För att få fler att komma på sina kontroller delas det ut myggnät vid första kontrollen. Malaria är ju väldigt utbrett här och leder till en hel del problem under graviditeterna, både med missfall och blodbrist. Det är bl.a. även pga detta som andelen dödfödda barn här är väldigt hög.

 

Annars njuter vi av värmen, men det sliter samtidigt på, och både den och alla intryck gör att vi är ganska trötta när kvällen kommer.  

 

Vi har fått en del frågor från er som läser bloggen om det finns möjligheter att vara med och bidra ekonomiskt på något sätt för att underlätta för patienterna här. Då sjukhuset får en del underhåll från en tysk organisation som heter DHM (Deutche Hilfsaktion für Missionskrankenhäuser eV) är det nog lättast att sätta in pengarna där. Man kan då skriva att pengarna ska gå till: ”Caisse des pauvres á l’hôpital de Bebalem”. Då kommer pengarna att gå till den kassa som hjälper till att bekosta vården för de fattiga patienter som har svårt att klara det själva. Pengarna kan sättas in på:

 

Volksbank eG                    IBAN: DE72 6649 0000 0000 5670 00 

Die Gestalterbank                  BIC: GENODE61OG1

    

DHM 

Postfach 1108

77 842 Achern

 

Stort TACK till alla er som känner att ni vill bidra ekonomiskt för att underlätta livet för befolkningen här. 

Dagarna går och trots allt nytt så blir det rutingöra även här. Måste tyvärr börja med att berätta att det prematura barnet som Gabriella berättade om i senaste inlägget nu tyvärr har gått bort. Bilden nedan visar hur föräldrarna avvecklat sin vistelse här och packat ihop sina saker innan hemgång. Trots att det inte gick bra var de tacksamma för att vi ändå försökte rädda barnet trots de dåliga förutsättningarna. 

                                                       

Även om vi har viss vana med att jobba under liknande förutsättningar som här i Tchad, är det svårt att helt acceptera och vänja sig med de oerhörda skillnaderna som finns mellan västvärlden och här. På något sätt är människorna här vana vid att döden kommer plötsligt, och att det inte är så mycket att göra åt. I Sverige har gemene man generellt mycket svårare att släppa taget och inse det faktum att vi alla en gång kommer dö. Jag säger inte att det är något fel i det, men i vår högteknologiska sjukhusvärld får det ibland aldrig ta slut. Här när det inte finns hjälp att tillgå så accepteras lättare det faktum att människor faktiskt dör. Svårt att landa i denna insikt, och tufft såklart, men samtidigt inser vi att för att kunna jobba här så måste vi vänja oss vid det.

 

En annan sak som är svår att hantera är att det även här finns skillnader i välfärden. De allra flesta är fattiga, men vissa är ännu fattigare än andra. I måndags opererade jag en gammal man för ett brustet magsår. Utan att gå in närmare på det så var det verkligen en milsvid skillnad i narkosform. Den här patienten sov tex bara genom injektionsmedel och var inte ens intuberad eller muskelrelaxerad, dvs hade ingen tub i luftstrupen. Det gick bra, men helt klart svårare än hemma. Nåväl, efter operationen satte vi såklart patienten på vätska och antibiotika mm, men när vi sedan dagen efter kontrollerade närmare visade det sig att patienten inte fått sina mediciner eftersom familjen inte hade kunnat betala… Vi löste det genom att vi betalade, men detta är ju något som inte går att göra för alla patienter. Det finns en kassa här för de fall som inte kan betala, men det är lite oklart hur mycket som finns i den. För oss som är så vana vid att alla får allt de behöver så är även detta något som är svårt att vänja sig vid. Patienten i fråga hade utan tvekan legat på intensivvårdsavdelningen hemma, men här ligger han i en stor sal med massor av andra patienter utan annan övervakning än periodvis puls, syremättnad och blodtryck. Än en gång kommer en uppmaning härifrån till både oss själva och er som läser. Var tacksamma för det ni har!

 

I allt det besvärliga finns det även glädjeämnen! Vi var igår på ett bröllop mellan en av de som jobbat på sjukhuset i många år och hans vackra fru. Som seden bjuder så ler inte bruden under bröllopet, så hon såg emellanåt ganska ledsen ut, men efter själva vigseln så verkade både brud och brudgum lyckliga. Vigseln tog plats hemma hos brudgummen, och det serverades ris och kyckling efteråt. När mörkret lägrade sig lystes området bara upp av en eld och en del ficklampor. Mycket mysigt.

 

                                                         

                                                    

Vi har även varit på ett besök till en dispensär i närheten av sjukhuset. Här fanns en liten mottagning, ett laboratorium och en vårdavdelning under grästak utomhus. Vid vårt besök hade de en inneliggande patient, eller kanske snarare uteliggande som fick dropp. Man inser att det finns ännu svårare förutsättningar att jobba under än de vi upplevt på sjukhuset. Trots detta finns det så många personer som gör ett fantastiskt jobb under de villkor de arbetar i! Såklart handlar det ju lite om vad man är van vid, men det är ändå fascinerande att se, och vi inser att vi är här lika mycket för att lära oss av den lokala personalen, som att vi ska lära dem av det vi kan.

Av allt man får vara med om så är det två berättelser som sticker ut så här långt. 

Den ena är en tjej på 18 år som kom till sjukhuset för att föda sitt första barn. Jag kommer lite sent in i rummet, när barnmorskan redan har gjort den första checken. Vi undersöker henne och hon är öppen tre cm. 

Kvinnorna här visar inte lika tydligt att de har ont men jag tyckte ändå att det såg ut som att hon hade kraftiga värkar. Efter ett tag är hon inte kvar längre i sängen och jag frågar var hon är. En av sjuksköterskorna svarar att hon kände sig nödig och behövde gå på toa som är ett dass en bit utanför. Min första tanke var, oj, behöver hon redan krysta? Men den försvann då vi hade annat att göra. Efter ett tag ropar en annan sjuksköterska på oss. När vi kommer dit så ligger kvinnan på golvet bredvid sängen och sjuksköterskan håller på att förlösa mamman. Barnet ser litet ut och är lite taget så jag hjälper till och tar hand om det. 

Under tiden jag ser till så barnet kan andas ordentligt så visar det sig att barnmorskan har fått upp kvinnan till sängen och att hon håller på och förlöser barn nummer två och som kom med fötterna först. Ingen visste om att det var tvillingar!!! Den första vägde 2,2 och den andra 2,4kg. Allt gick dock bra och de åkte hem bara efter någon dag. 

Den andra historien handlar om en kvinna som kom in till sjukhuset i slutet av januari. Svårt medtagen av malaria som för med sig bla svår anemi, (blodbrist). Hon fick behandling för malaria och några påsar blod. Igår fick jag veta att hon födde barnet den 2/2 troligen runt vecka 29-30. Födelsevikten var 1,6kg men den är nog inte så exakt då jag har sett att de väger med kläder och bylten på. 

Igår 6/2 vägde pojken 1,1 kg, ingen hade kollat vikten tidigare. De fick i uppmaning att ge barnet mammans mjölk på sked varje timme. Idag hade han gått upp till 1,2 kg med det klädesplagg han hade på sig igår. Han skulle egentligen behöva intensivvård på en neonatalavdelning för att klara sig. Men det finns inte här! Efter mycket letande på sjukhuset hittade vi en liten matsond. Jag har inte satt en sådan sedan jag jobbade på Astrid Lindgrens barnsjukhus men ingen annan av barnmorskorna visste hur man gjorde. Dock var sonden lite stor så den fick vi sätta genom munnen.

Jag kunde sedan få tag på en vän som är överläkare på barnkliniken på USÖ. Hon hjälpte mig med lite praktiska råd och om hur mycket barnet behöver få i sig varje dygn. Tack Miriam!  När vi nu kan börja mata på riktigt så visade det sig att mamman inte har så mycket mjölk längre. Hon har inte kunnat äta ordentligt då hennes mat börjat ta slut. Personalen säger att familjen är väldigt fattig och behöver hjälp med mat. Jag gav de lite pengar så mormor kunde gå och handla. Ingen mat finns på sjukhuset utan all mat måste tas om hand av anhöriga. Egentligen behöver denna lilla gosse mat minst varannan timme men det har vi inte lyckats ge idag. Fortsättning följer. 

 

                                     

Nu har vi varit på en nostalgitripp till Andoum. Det var en restid på 3 timmar med bil på en del skumpiga vägar. Andoum är en by som har ett litet sjukhus där Mattias var i sju månader 1993-1994. På den tiden var det även en fungerande missionsstation som bla utförde skolbyggen och grävde brunnar, men de hjälpte även till att dela ut mat när det var hungersnöd, mm. Nu används stationen bara ibland när någon kommer på besök. Stationen och sjukhuset ägs av kyrkan i byn. Vårt boende i två nätter var på stationen som bestod av små hyddor där man endast får plats med någon hylla, garderob och varsin säng med myggnät. 

Utanför en bit bort var dasset och en bit därifrån var utomhusduschen. Väldigt spartanskt men ändå charmigt. 

Daniel Olsson som jobbar med olika projekt var där tillsammans med sin vän Markus som var med honom den här gången, och hjälpte till med ekonomin på sjukhuset. Daniel åker till Tchad någon gång per år för att se över och hjälpa till med de projekt som Sverige är engagerade i. Den här gången var de i Tchad två veckor för att se över vattenbrunnar som behöver lagas och se till så att reservdelar köps mm. De jobbar med en lokal person som är utbildad brunnsingenjör. Den här byn med den trasiga brunnen låg en bit bort och nära där rebeller håller till, så byhövdingen som måste ge oss tillåtelse att åka till byn såg även till så att vi fick med oss en beväpnad vakt för vår säkerhet. Vatten är ett måste så de är väldigt tacksamma när de får hjälp. Byborna utser en person som tar hand om vattenpumpen och ser till så att alla som använder den bidrar ekonomiskt. Så nu när den behövde lagas så kunde de själva vara med och betala för reservdelen. På det sättet så blir de mer benägna att ta hand om sin brunn. 

Vi var även med vid lagningen av en annan brunn utanför en moské, som hade en liten annan teknologi än den första. Mycket intressant.

Vi fick också se på ett annat projekt som secondhandbutiken Vinden i Alingsås bidrar med. De ger ekonomiskt stöd för de som har något slag av funktionshinder så att de kan gå en skräddarutbildning och lära sig att sy. Två stycken tog examen nu och vi kunde se vilka fina kläder som de hade sytt. På det viset kommer de nu att kunna försörja sig själva. 

Ett annat intressant projekt som några i Sverige är med på, är ambulans på motorcykel. Många byar är svåråtkomliga med bil men med motorcykel kommer man lättare fram. Jörgen Rutegård i Sverige har varit med och tagit fram en vagn som man hakar fast på en motorcykel. På det viset kan man hämta sjuka patienter på ställen där bil inte kan ta sig fram. Han var också där med sin fru Ann-Charlotte vid vårt besök. 

Vi avslutade kvällen i Andoum med vedeldad hemmagjord pizza och satt ute runt en eld och åt. En kväll vi inte kommer att glömma!

En sjuksköterska, Eduard, som har fått en kirurgutbildning och som även fanns på plats för snart 30 år sedan var kvar på sjukhuset och Mattias var med på två operationer. Ett kejsarsnitt och ett barnbråck. Gabriella var med på en förlossning och kunde förevisa hur man använder de amniohook vi tagit med oss. Alltså ett instrument som används för att ta hål på fosterhinnorna vid en förlossning. Innan använde de antingen sax, peang eller en kanyl för att peta hål på hinnorna. Sjukhuset eller snarare dispensären som finns i Andoum har ännu enklare standard än sjukhuset i Bebalem, men även här så utförs en hel del välfungerande sjukvård. 

Vi kunde också ta en promenad på den gamla landningsbanan som nu inte längre används men som tidigare använts frekvent av bla MAF. Efter ett par dagars nostalgi bar det av åter mot Bebalem. Vägarna är dammiga pga den röda sanden som finns överallt och då bilarna inte har aircondition så behöver man ha fönstren öppna. Temperaturen har stigit så nu är det runt 40 grader i skuggan på dagarna. Ni kan föreställa er hur smutsig och svettig man blir efter en sån resa! Nu fortsätter vi i Bebalem och ser fram emot vad följande veckor kan erbjuda.

Så har det blivit dags för mig, Mattias att sammanfatta den första tiden här i Tchad. Trots tre år i Ecuador och diverse kortare arbeten på olika håll i världen, så har nog den här resan varit den mest utmanande. Dels har min franska legat av sig en del, men det är samtidigt lätt att vänja sig av med den brist på utrustning som finns på många håll i världen inklusive här. I Sverige har vi ju tillgång till i princip allt vi behöver, vilket vi ofta tar för givet. Jag hoppas att jag ska kunna ta med mig den ödmjukhet och den tacksamhet för detta som ju annars är så lätt att tappa bort i vår högteknologiska, välutrustade värld…

 

Här på sjukhuset slås jag av att det är så mycket folk överallt. Vart man än vänder sig så finns det patienter och familjemedlemmar som antingen väntar på sin tur eller lagar mat över små eldar då all mat som patienterna får ordnas av familjen.

 Första mottagningsbesöket jag var med på så satt det ett 40-tal patienter utanför mottagningsrummet och alla hade med sig en liten anteckningsbok, den ena mer sliten och smutsig än den andra. Det är journalen. Man skriver sedan för hand i den lilla boken vad patienten söker för samt utredningsgång och behandling. Lite skillnad mot att diktera in besöket i en datajournal och få det utskrivet av fantastiska vårdadministratörer.

 

Är det så att patienten ska till röntgen så finns det en röntgenapparat för slätröntgen att tillgå. Bilderna framkallas sedan för hand i framkallnings- och fixeringsbad. Det finns ett laboratorium, men med mycket färre analyser än hemma.  

 

På operation har jag varit med om en hel del spännande och utmanande fall. Jag ska inte gå in i detalj på dessa, men berättar gärna mer och visar andra typer av bilder för de som är intresserade på hemmaplan. 

Ett axplock är dock följande:

 

En 12-årig flicka med en stor tumör i buken utgången från livmodern. Här finns det ingen möjlighet till mer avancerad diagnostik såsom skiktröntgen eller mikroskopisk undersökning, varför man tyvärr måste gå direkt på symtomlindrande behandling, bara baserat på ultraljudsfynd. Flickan hade kraftiga buksmärtor och vi opererade bort tumören medtagandes en del av livmodern. Tyvärr verkar det som att den var elakartad, men det finns också godartade tumörer med samma växtsätt, så framtiden och inte en mikroskopisk undersökning får visa vad det var. Någon eventuell cancer-behandling finns tyvärr inte att få. 

 

En ung man som innan vår ankomst opererats med en extern fixering av ett lårbensbrott. Tyvärr låg inte frakturen rätt, så vi fick göra om det. Problemet är att det inte finns någon genomlysning på operations-salen… Således får man göra justeringen, hoppas på det bästa och få facit på röntgen. Vi var nöjda med resultatet, vilket ju såklart var skönt.

 

En 48-årig kvinna med en stor tumör i buken sedan 10 år. När vi öppnade upp magen var det en typ av mucinös tumör (sleminnehållande) med lite oklart ursprung. Dock hade den vuxit över både på stora kroppspulsådern och undre hålvenen, så det blev en del försiktigt friande av dessa. Tyvärr fungerade inte sugen, så vi fick förlita oss på kompresser för att hålla operationsområdet torrt. Att säga att det var en skön känsla när vi genomsvettiga fick ut tumören är en underdrift.

En kvinna som skulle dränera lungsäcken där jag blev erbjuden två drän, där påsen var sönder på den ena, varför det fick bli det kvarvarande som egentligen var för stort. Någon sug fanns inte att tillgå, varför det blev handsugning istället. 

 

Som sagt det finns mer fall, men detta var några stycken.

 

Sammanfattningsvis är jag mycket imponerad över de jag har förmånen att jobba med här på sjukhuset! Att de med så sparsamma förutsättningar gör ett så bra jobb är beundransvärt! Förhoppningsvis kommer även vi efter dessa veckor känna oss än mer bekväma med att jobba under förutsättningar så olika våra egna.