Första veckan till ända

En vecka har nu gått sedan avfärden från Örebro och jag börjar komma till rätta i min nya miljö. Sanningen att säga var det lite tufft initialt, med både jetlag och en massa nya intryck samt en helt ny arbetsmiljö. Eftersom de inte haft någon kirurg här på flera månader kändes det som att allt kirurgiskt som ackumulerats bara sköljde över mig. Spännande och givande, men självklart utmanande! Utan de resurser vi har på hemmaplan hoppas jag såklart att jag kommer kunna hantera allt som kommer i min väg…

Systemet på sjukhuset är lite annorlunda än i Sverige. Varje läkare anger hur många mottagningsbesök de vill ha på en dag, och då delas det ut ett antal ”cupos”, eller biljetter om man så vill. Patienterna börjar köa tidigt på morgonen och en del sover till och med över utanför sjukhuset för att kunna få en biljett när de släpps klockan 06:00. De betalar ungefär 12 kronor för ett läkarbesök, och får sedan slå sig ner i väntan på att bli ”triagerade”, eller bedömda av en sköterska och en läkare. Det är sedan detta som avgör i vilken ordning de kommer in till läkarna. Utöver dessa cupos kan varje läkare dessutom ha ett antal återbesök och interna konsulter från andra specialiteter.

Själv har jag dock inte några egna cupos, utan de har redan planerat in 3-4 operationer per dag under hela tiden jag är här, så jag kommer operera och hjälpa till att bedöma de kirurgiska fall som kommit och kommer till de andra läkarna.

I dagsläget finns det på läkarfronten en urolog, en gynekolog, en ortoped, två narkosläkare, några familjeläkare och några medicinläkare här. Utöver detta finns det också utbildningsläkare, så det är lite annorlunda bemanningsmässigt än när vi jobbade i Ecuador. De flesta sköterskorna är från Peru, men det finns även några européer och amerikaner, medan det bland läkarna endast finns ett fåtal Peruaner.

Operativt har jag hittills opererat några bråck, en laparoskopisk galla som jag tyvärr var tvungen att konvertera till en öppen pga en kronisk ful gallblåseinflammation. En åderbråcksoperation samt ett par mindre kirurgiska ingrepp med borttagning av lite hudförändringar. Just nu väntar jag in en datortomografi på en patient som eventuellt har en akut bukåkomma.

Precis som i Ecuador har man ansvar för sina patienter tills det är utskrivna. Det innebär att jag rondar alla dagar i veckan som jag har patienter inneliggande på avdelningen, vilket lär innebära måndag till söndag… Jag kan dock delegera över ansvaret till någon kollega om jag ska åka bort någonstans på en helg. Imorgon har jag tex blivit inbjuden att vandra med lite annan personal upp till ett berg på cirka 4300 meters höjd en bit härifrån. De räknade med 8 timmars vandring dit, så det blir en tidig start imorgon. Mer om det senare.

Nu till lite information av medicinsk karaktär som kanske förstås bäst av de som är mer införstådda i den medicinska sfären.

Avsaknaden av instrument är alltid en utmaning inom vilken bransch man än arbetar. När jag stämde av vilken laparoskopiutrustning som fanns så berättade de att de gick in med verres-nål och sedan skarpt och blint med en 10-mm port. Görs ju på en del håll, men inget jag känner mig nöjd med. Eftersom det inte finns någon visiport, kan ju adherenser absolut ställa till det för en… De hade ingen trubbig mandräng alls, utan bara vassa. Gick då upp på lagret och gick igenom en del donerad utrustning och hittade en trubbig 10-mm mandräng! :) Hittade även ett par vassa till som jag gick ner till verkstaden med och så kunde de fila ner dem, så nu är jag på banan igen för öppen portsättning nedom naveln.

Endocatchpåsar finns det inga utan man gör en egen av en avklippt handske. Man tager vad man haver.

Varicerna jag opererade gjordes med en strippsond av modell äldre. En stel stålvajer, med ett gängat huvud. Fungerade, men inte riktigt lika smidigt som med de vi använder hemma.

En patient hade efter ett två veckor gammalt trauma i form av en bilolycka ett hematom i buken med misstanke om infektion. Hemma skulle vi ju skickat patienten till röntgen för en percutan dränering, men här fanns det för det första inga riktiga drän att lägga perkutant utan jag fick aspirera ut 210 ml via ett litet pleuradrän med hjälp av en medicinare som skötte ultraljudet. Fungerade, men bökigare än hemma. Hoppas vi slipper öppna för bättre dränering.

En annan skillnad är avsaknaden av dagkirurgisk verksamhet. Även ett litet navelbråck kommer dagen innan operationen och läggs in. Detta för att säkerställa att de kommer samt att ordna med dusch och annat praktiskt. De stannar sedan kvar en natt efter operationen då många har flera timmars resa hem och inte känner sig redo att åka hem samma dag som operationen, även om de är i skick för det.

Har ni orkat läsa hit har ni gjort det bra, så jag tar nog och avslutar här. Ska nu efter att jag rondat vänta in att tvätten jag hängt på tork ska torka, och sedan blir det lite lunch innan jag tar en promenad ner på stan och ser mig om lite grann. Sedan blir det nog en tidig kväll så jag orkar upp imorgon bitti.

På återskrivande senare!

Njutning på på 10000 meters höjd.

Från flyget mellan Lima och Cusco

Vackra berg.

Strax före avfärd mot Curahuasi.

Utefter vägen.

Höga berg och djupa dalar.

Framme!!

Välkomstskylten på väg upp emot sjukhuset. 

Första frukosten. Härligt med Papaya-säsong! :)

Stripp-sond modell äldre.

Utsikten från mitt rum.

In action med tappning av blödning.