För ett tag sedan fick jag ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till. En by långt ute i djungeln vill försöka livnära sig lite mer på turister och ville ha hjälp med fotografering till en broschyr. Denna skulle innehålla bilder på personer som gör intressanta saker tillsammans med byborna i ca. tre dagar. Så vi blev en skara på fem utlänningar, inkluderad fotografen och två män från byn. Först skulle vi ta oss till byn, vilket inte var det lättaste, sedan vara där och göra utflykter varje dag. Fjärde dagen skulle vi få flyga hem. Denna by tillhör Waoranistammen som förr i tiden var väldigt hatiska mot alla utomstående och spetsade alla som kom för nära dem. Nu är de fredligt sinnade och lever i harmoni med andra.
Klockan 04:30 bar det iväg från Shell för att ta bussen klockan 05:00 i Puyo. Tre timmar senare satt vi på en pickup truck i ca. en timme. Därefter åkte vi i en urholkad kanot med motor på i ca. två timmar, sedan gick motorn sönder, och vi blev strandsatta….
Det var mitt på dagen och vi var alla hungriga, vi hade dock lite snacks och dricka, plus mycket vatten. Det var riktigt varm och fuktigt och insekterna kämpade på för att komma åt ställen på våra kroppar som inte var preparerade med insektsspray. En bit in i djungeln hittade vi papayaträd med mogen papaya på. En av männen, Tokari frågade om vi ville ha… JA… det vore gott!! Vi åt papaya och blev mätta av det, ett tag i alla fall, det var sååå gott!
Kanoten och de två som styrde fick staka sig uppåt floden igen och vi kunde inget göra mer än att vänta. Två timmar senare kom den andra kanoten som inte hade någon motor men som startade samtidigt som oss. Där i var två män och tre kvinnor från byn som också var på väg dit. Som tur var, var den kanoten mycket större så vi fick alla plats i den.
Dessa urholkade kanoter är väldigt vingliga och floden är på vissa ställen inte så djup så man sitter i stort sett på helspänn hela tiden, rädd för att den ska välta. En av männen står längst fram och håller koll på hur botten ser ut för att leda kanoten rätt.
Att sitta på helspänn plus att ha varit i stekande sol och förlorat en del vätska gjorde att jag fick en fruktansvärd huvudvärk. Mina tabletter hjälpte inte och jag fick tvinga i mig en flaska energidryck och bananchips trots att jag höll på att kräkas. Efter ett tag blev det faktiskt bättre. Mitt i detta hör jag två av kvinnorna prata på sitt stamspråk och sedan vips så hade de hoppat i floden. – Var ska de ta vägen? – De ska bara tävla lite, de kommer ifatt oss längre fram, de ska ta en genväg genom djungeln och möta oss vid nästa krök, sa de andra. Helt otroligt! 30 minuter senare såg vi de gå på sidan av floden framför oss. Ja, jag hade hört uttrycket: ”djungeln är som deras bakgård” nu förstod jag det också. En av kvinnorna hade inga skor på sig…
Klockan 17:30 fick vi lämna floden bakom oss och börja vandra, efter en timme var det mörkt, vi hade ficklampor men inte byborna, de klarade sig utan och det är för mig en gåta. Jag gick bakom en av kvinnorna och jag kunde inte låta bli att tänka på hur det skulle se ut uppifrån. Hon stadigt gåendes med en otymplig tung börda och jag vinglandes och halkandes med en bekväm lätt ryggsäck. Det gick uppför och nerför om vart annat och vissa ställen var riktigt branta.
Klockan 19:30 kom vi i alla fall fram till byn, genomsmutsiga och genomhungriga. De hade förvarnat byborna om att vi var på intågandes genom att dunka hårt med foten på en av de större trädstammarna inne i djungeln vilket hörs lång väg.
Vi tvättade av oss bakom det huset där jag som enda kvinna skulle få sova. De hade en stor tank med vatten som man hinkade upp vatten från och tvättade sig med. Lite klurigt var det eftersom det var så mörk och jag bara hade en ficklampa. Efteråt fick vi mat! Tonfiskröra, ris och te på citrongräsblad. Det smakade mycket gott kan jag lova! Jag fick sova i Mencayes sons säng som hade myggnät. Sängen var hård fast troligen bättre än vad de andra hade, de slog upp små tält i ett trähus med ett enda stort rum i och sov på sina liggunderlag.
Andra dagen fick vi följa med på jakt, de hade med sig ett blåsrör som de blåser i väg pilar med gift på. Två cm från spetsen av pilen, karvar de ut en ring med hjälp av pirayatänder för att göra den delen svagare så när den träffar ett byte så bryts spetsen av och blir kvar i kroppen med giftet på. Jag frågade vad för slags djur som finns här. Tokari svarade: fåglar av olika slag, apor, tapir, hjort, kajman (liten alligator), orm, vildsvin och så finns det stora kattdjur. Jaa, jag var glad att jag inte var ensam i djungeln och jag kände mig mest trygg av att gå efter Tokari med sin machete.
Vi fick igen fångst (jag tror vi var för högljudda) men vi hittade istället lianer att slänga oss i.
När vi som mest höll på att slänga oss i lianen hittade en av männen en väldigt giftig orm, ekis heter den, bara några meter från oss. De sa åt oss att backa fast vi ville ju ta kort på den men bilden blev inte så bra.
Efter lunchen fick vi höra att grannhusets kvinnor höll på att göra drycken chicha av kokt yuka (maniok). Vi gick dit och jag fick hjälpa till att mosa sönder yukan. Helt plötslig så spottade en av kvinnorna ut yuka i den stora skålen och tog en ny bit yuka i munnen. Det är deras sätt att få chichan att jäsa. Kvinnorna stoppar in en bit yuka i munnen och tuggar, efter ett tag spottar de ut blandningen med resten. Sedan får det jäsa över natten. Efter två dagar är chichan färdig att blandas med vatten.
Efteråt gick vi på besök till olika familjer. I ett av husen höll de på att göra en traditionell hängmatta. Nu förtiden sover de i enklare mattor av annat material för det tar ca. tre månader att göra en traditionell hängmatta. Processen är lång. De måste först hitta och skörda växten, sedan sära på stjälkens trådar, sedan koka den, torka, färga, torka igen, tvinna trådarna och sedan börja fläta. Mycket arbete som nu ger de pengar när de säljs till bl.a. turister. De har helt enkelt blivit för dyra att sova i nu när de kan få tag på billigt plastmaterial och en del sover även i vanliga sängar
Tredje dagen på morgonen medan vi var på väg till ett vattenfall ca. två timmar bort, skulle två killar gå ut och jaga fisk med hemmagjorda spjut. Senare på kvällen fick vi höra att de hade kommit tillbaka med 40 fiskar.
Under turen till vattenfallet beskrev Tokari lite mer om hur de använder olika växter. Han högg av en smal trädstam och sa att inuti den finns rent dricksvatten, vi fick smaka och det smakade som vanligt vatten.
En annan stam har röd kåda som kallas för drakblod. Den används till att desinfektera sår med. Det luktade faktiskt som på ett sjukhus. Om man blivit ormbiten letar de reda på en speciell rot som hjälper till att häva ormgiftet.
Tokari hittade ett gigantiskt blad och högg ned det med sin machete. Sedan började han att fläta ihop bladen och Mencaye hjälpte till att avsluta arbetet och vips så hade de gjort en korg!
När vi kom fram till vattenfallet var vi sjöblöta av svett och det kändes hur underbart som helst att få slänga sig i vattnet. På väg tillbaka fick vi se tukanfåglar men jag försökte inte ens ta kort på dem för det var för långt bort med min lilla kamera. Däremot kommer jag att få bilderna som fotografen tog och då kan jag lägga ut mer bilder.
Tillbaks i byn visade de oss också bassänger där de föder upp fisk, Tilapia. En sak fångade mitt intresse; det var hur de matade fiskarna. De sätter ett termitbo på en pinne i vattnet och varje dag skrapar de av lite från boet som faller i vattnet och som fiskarna sedan äter. I en annan liten bassäng har de en piraya som de tog upp och visade oss.
I floden som rinner förbi byn görs allt, diskning, tvättning, badning mm. Barnen i byn badar flera gånger om dagen och verkar ha ett ganska behagligt liv. De såg välmående ut trots att det ibland kan gå lång tid innan de får i sig en för oss balanserad kost. Kött äts när de får tillgång till det genom jakt och då äter de tills det tar slut. Annars är det väldigt mycket kolhydrater såsom ris, pasta och yuka. Bananer av olika slag äts dagligen liksom frukter som jag aldrig har hört talas om. Grönsaker däremot har de lite av. Deras kroppar har vant sig vid att kunna leva och fungera på väldigt lite under lång tid och sedan när tillfällen kommer så kan de äta så deras magar nästan spricker. Gammal som ung.
Sista kvällen ordnade de en presentation av deras traditionella danser, de klädde upp sig i traditionella kläder, dansade och sjöng. Efter ett tag bjöd de upp oss så vi också fick dansa.
Kvinnan som jag fick bo hos har bott i huvudstaden Quito och skaffat sig en utbildning men efter att hennes man dog i en trafikolycka flyttade hon tillbaka till sin hemby med sin son. Hon har prövat på två helt skilda liv och väljer att leva med sina syskon och föräldrar i denna enkla men på samma gång svåra miljö. För mig räckte det med dessa fyra dagar, jag längtade efter annan mat och min säng att sova i och min kropp värkte. Fast skulle jag få göra om det igen i några dagar skulle jag inte tveka en sekund. Det är det absolut värt!
Gabriella
