Ett års sammanfattning…

 

Tro´t eller ej, men nu har vi varit borta i ett helt år... Det känns som att tiden har gått väldigt fort, samtidigt som det känns som att vi har hunnit uträtta en hel del under den här tiden. Vi tänkte att det kanske skulle kunna passa med en liten tillbakablick, innan vi fortsätter att blicka fram emot nästa år.

Den 15:e augusti 2010, det var då det bar av. Vi flög ut från Arlanda och landade i San Jose, Costa Rica ett antal timmar senare. Efter att ha inkvarterat oss i ett minst sagt spartanskt hus utan säkerhetsåtgärder som alla andra hus hade ( t.ex fönstergaller ), och dessutom på ett avsevärt avstånd från språkskolan, lyckades vi efter c.a två veckor hitta ett annat mycket mera lämpat hus. I detta hus kom vi att trivas bra under de månader vi läste spanska på skolan Instituto de Lengua Española. Det var månader fyllda med hårda studier, men också med gemenskap och nya bekantskaper som i vissa fall känns som att de har potential att bli livslånga. Med en sparsam mängd spanska i bagaget till grund,som vi fått oss till livs från vår eminente spanskalärare i sverige, Fabian Gaitan i Kumla, började vi bygga vidare på vår grund. Då vi avslutade skolan i december kände vi oss någorlunda redo att börja vår tjänst i Ecuador. Vi visste ju dessutom att lärandet skulle fortsätta, eftersom vi nu skulle sätta all vår kunskap i grammatik och ordförståelse i praktik.

Även barnen hade då avslutat sin "språkskola". De gick i den engelskspråkiga skolan Sojourn Academy, där det kastades rakt in i hetluften. Samuel och Elias hade ju börjat läsa engelska i sverige, och kunde prata och förstå lite, men för Miriam blev det ett helt nytt språk. Det blev en del tårar i början, men de klarade av det jättebra och när vi for därifrån så hade alla tre integrerat sig bra både vad gäller språk och studier. Ett litet exempel på detta är Miriams reaktion på nya lekkamrater. I början tyckte hon det var jobbigt att leka med sina nya kompisar eftersom " - De pratar ju ingen svenska..." För en tid sedan sade hon istället när vi uppmuntrade henne att leka med en av de inhemska grannflickorna: " - Men hon pratar ju ingen engelska..." Tack och lov så lär sig barnen fort!

Den 6:e januari lämnade vi Costa Rica och for vidare mot Quito i Ecuador. Där togs vi emot av en representant för HCJB och inkvarterade oss hos en av de kirurger som normalt sett jobbar nere i Shell. Han var uppe i Quito under tre veckor för att arbeta med handikappade barn och tillsammans med ett internationellt erkänt team av ortopeder hjälpa dessa barn genom olika ortopediska operationer. Mattias fick under tre veckor vara en del av detta team vilket var en bra start på hans nya mer ortopediska inriktning. Efter dryga tre veckor i Quito, där vi även fick handlat på oss en del av de saker vi skulle komma att behöva i vårt hushåll i Shell, åkte vi en tidig morgon ner över bergen via ett bergspass på dryga 4000 meters höjd ner mot vårt nya hem i Shell.

Väl i Shell bosatte vi oss i ett hus som samma dag lämnades av en amerikansk lärarfamilj. Pappan i familjen hade fått njursvikt och behövde åka till USA för en njurtransplantation. Vi fick använda deras möbler och vitvaror med mera tills vi själva kunde införskaffa det vi behövde. Barnen började genast i sin nya skola som heter Nate Saint Memorial School. Detta till minne av piloten och missionären Nate Saint, som 1956 tillsammans med fyra andra missionärer mördades av en fientlig indianstam, när de försökte nå dem med evangeliet om Jesus. Om detta kan ni både läsa en bok och se en film som heter "Det brutna spjutet". Bägge rekommenderas varmt! Skolan ligger granne med det hus som familjen Saint bodde i och i byns centrum finns det en replika av det plan som användes vid det tillfället när de mördades vid floden Curaray, en bra bit in i djungeln.

Vad gäller skolan så trivs barnen bra och har fått trevliga klasskamrater. Det är mer läxa än vad de var vana vid ifrån sverige, men å andra sidan hade de ju vant sig vid det från Costa Rica.

Gabriella jobbar på för fullt med både förbyggande och informerande mödravård men även förlossningar. Hon har fått ett gott rykte och har vid ett flertal tillfällen lyckats förlösa kvinnor som i princip varit färdiga att gå till ett kejsarsnitt. Normalt sett förlöses kvinnorna av familjeläkare samt familjeläkare under utbildning. Gabriella är nu med och undervisar dessa motsvarande ST- och AT-läkare, samtidigt som hon även ibland förlöser själv.

Mattias har också kommit in i arbetet som dock är lite annorlunda här än i Sverige. Efter att ha arbetat på en specialiserad klinik som mest sysslade med kirurgiska sjukdomar i den övre delen av magtarm-kanalen så handlar det nu om det mesta som går att bota med kniv... Allt ifrån kirurgi, till gynekologi, urologi och ortopedi. Spännande men samtidigt ibland lite skrämmande. Han har dock lärt sig mycket och kan idag handlägga en del exempelvis frakturer som han inte kunde innan. Förhoppningsvis kommer han att kunna utbilda sig lite mer inom området ortopedi under de närmsta månaderna, men det får vi återkomma till.

För Mattias del har det inte bara handlat om patientarbete på sjukhuset. Han har vid ett antal tillfällen fått förmånen att tala i sjukhusets kyrka. Han har också medverkat i radio, hållit ett föredrag på en nationell läkarkongress samt tillbringat ett par veckor på Haiti, arbetandes med patienter som drabbats av Kolera. Det sista genom ett samarbete med Samaritan's Purse, som behövde akut hjälp på Haiti. Samarbetet med Compassion International och djungelturer har också uppskattats mycket.

Vad gäller boendet så har vi nu för några veckor sedan fått flytta in i ett annat hus. Detta tvåfamiljshus, där vi förfogar över bottenvåningen, kommer vi kunna få bo i tills vi en dag åker tillbaks till Sverige igen. Vi har lyckats möblera det med i huvudsak begagnade möbler och vitvaror som vi köpt från missionärer som åkt tillbaka till sina hemländer. Vi trivs bra och har kommit oss tillrätta.

Denna sammanfattning får avsluta detta vårt första år utanför sverige. På förhoppningsvis snart återskrivande...