Vårt hus!!

 

Det känns så skönt att ha fått hyra ett hus som vi kan göra som vi vill med (nästan). Vi har ju fått köpt begagnade prylar från andra som har lämnat landet. Så nu har vi fått ihop det mesta som vi behöver för att kunna bo här. Det fattas bara lite saker som ska upp på väggarna. Vårt hus ligger nu på andra sidan av sjukhuset och vi kan se när helikoptrar kommer in med skadade patienter från djungeln. Vi bor på bottenvåningen med fyra sovrum, vardagsrum, ett spel/data/film/gästrum och två badrum. Vi har en minipool på baksidan som vi ska försöka fixa till. Det vore också trevligt att kunna plantera mer växter och odla lite grönsaker för det växer ju så fort här. Vi får se vad vi hinner med.

Framsidan av vårt hus.

1) Sjukhus till vänster, helikopterplattan och vårt hus till höger. 2) baksidan med ingång, fattas lite utemöbler.

Våra katter!

Vardagsrum med matplats.

Tänk att det redan är höst, det är så svårt att föreställa sig eftersom vi inte har några årstider här. Förutom att det regnar lite mer under perioden december-maj. Jag pratade med min syster häromdagen som talade om att där hennes familj bor, uppe i hälsingland, är det nu nollgradigt. Här är det desto varmare och vi har haft betydligt mindre regn de två sista månaderna så det innebär mer sol och temperaturen stiger då ganska kraftigt. Då vi tycker det är kallt här i Ecuador och vi vill sätta på oss en tjocktröja och de sätter på sina småbarn mössor och fleeceplagg, är det runt 18 grader. Eftersom temperaturen inte skiftar så mycket just här i regnskogen så tycker de att det är kallt då. Även vi har blivit vana vid denna behagligt varma miljö och tycker som sagt det är lite småkyligt framåt kvällen när solen gått ned.

Vårt sovrum och TV-rum.

Hall och kök.

Barnen har börjat skolan igen och det var lite kämpigt för dem att komma in i de gamla vanorna med mycket läxa igen, men nu efter 3 veckor känns det som om de har kommit in i det. För Miriams del var det lite nervöst att börja i tvåan eftersom hon förra terminen tyckte att det såg så svårt ut det som gjordes i tvåan. Nu inser hon att hon trots allt lärt sig ganska mycket och tycker att de som går i ettan har väldigt enkla uppgifter. De delar klassrum med ettorna som består av två flickor. Allt är på engelska och hon kan nu läsa bättre på engelska än vad hon kan på svenska.

Miriams rum.

Elias tycker också att det går bra i skolan och han har inte fått så svåra läxor än så länge, tycker han. Han verkar trivas bra och han leker ibland med kompisar men tycker också om att vara själv och känner sig trygg i det, precis som han gjorde i Sverige. Han har fortfarande ett stort intresse av att läsa och sitter ibland på rasterna och läser. Hans fantasi är enorm och han kan leka länge ute i trädgården själv, med bara några pinnar.

Elias rum.

Samuel har äntligen hittat ett fotbollslag som han har börjat spela i. Tyvärr är det i Puyo, staden som ligger 15 minuter med bil från Shell. Detta innebär att vi skjutsar honom minst tre gånger i veckan till träningen. Det är egentligen en fotbollsskola som är knuten till det riktiga laget uppe i Quito (La Liga). De hade för några månader sedan uttagning till den det var 70 killar i 13-14 års ålder som ville börja men endast 22 stycken som blev antagna. Vi visste inte om detta och fick nys om skolan för två veckor sedan genom en bekant. Som tur var kunde de låta Samuel få provspela under två veckor men efter bara en vecka hade de bestämt sig att han fick vara med. Här är det disciplin som gäller! Kommer man för sent får man springa x antal varv runt planen, beroende på hur sent man kommer. Han tränar nu tre gånger i veckan plus matcher. Detta har nu gjort att han har fått väldigt ont i vristerna eftersom han inte har använt fotbollsskor och spelat på ett år. Nu gäller det bara för honom att bli van igen. Det krävs lite mer planering från vårt håll att få ihop vardagen med dessa skjutsningar men det är det värt när man ser hur mycket det betyder för honom. Han kommer nu också att lära sig spanska bättre och fortare eftersom ingen I fotbollslaget talar engelska.

Samuels rum

Mattias har nu varit jour i två veckor dygnet runt och i måndags tog Eckehart över jouren. Det har varit två intensiva veckor med intressanta fall som knappast skulle hända i Sverige. Tre exempel:

1) Motorcykelolycka med en hel familj sittandes på motorcykeln utan hjälmar där kvinnan skadades mest och blev inlagd och opererad. Babyn klarades lindrigt och fick följa med en vännina hem som skulle amma barnet åt henne så hon kunde ta starkare smärtlindring.

2) En 26-årig kille kommer in med en bortsprängd höger hand och brännsår i ansiktet och bål. Han hade för första och förhopppningsvis sista gången fiskat med dynamit. Efter olyckan hade han och kompisen gått tillbaka till byn, där han föll ihop och fördes till sjukhuset. Här är det väldigt vanligt att de fiskar med dynamit, trots att det är farligt. Det som händer är att de tänder på stubinen, håller i dynamiten tills det bara är lite stubin kvar. Sedan slänger de iväg den för att den ska explodera precis ovanför vattenytan. Detta gör att fiskarna blir bedövade och de kan bara plocka upp fisken.

3) En 13-årig pojke hade sågat med motorsåg i djungeln och föll över ett träd och fick det andra trädet över sig. Han fick en perforerad tunntarm och behövde operation.

Själv känner jag att jag nu kommit mer och mer in i min roll som barnmorska här. Jag känner mig också säkrare på min spanska och klarar nu av att hålla i den förberedande kursen för mödrar själv när inte Klaudia kan vara med, även om det ibland blir lite språkfel. På sjukhuset i förlossningsrummet känner jag mig dock ännu mer hemma och det känns som om personalen litar mer och mer på min kunskap och är villig att ändra på sina invanda mönster. De är nu mer öppna för förslag och lyssnar mer på vad den förlösande kvinnan vill. Ett exempel var en gång då en kvinna ville förlösa i upprätt ställning. Eftersom vi har satt upp en hängmatta för just det, och jag har använt den med andra AT- och ST-läkare så ville de låta kvinnan få göra det, men de visste inte från vilket håll de skulle ta emot barnet. Det hände under en natt och de berättade för mig efteråt att de var nära att ringa till mig men de hann inte. Barnet kom ut ändå och det var bara att ta emot. Efteråt kunde jag förklara för de inblandade vad de ska göra och tänka på vid denna ställning. Nu är det snart lunch och vi väntar på att barnen ska komma hem från skolan.  

Gabriella

Ett års sammanfattning…

 

Tro´t eller ej, men nu har vi varit borta i ett helt år... Det känns som att tiden har gått väldigt fort, samtidigt som det känns som att vi har hunnit uträtta en hel del under den här tiden. Vi tänkte att det kanske skulle kunna passa med en liten tillbakablick, innan vi fortsätter att blicka fram emot nästa år.

Den 15:e augusti 2010, det var då det bar av. Vi flög ut från Arlanda och landade i San Jose, Costa Rica ett antal timmar senare. Efter att ha inkvarterat oss i ett minst sagt spartanskt hus utan säkerhetsåtgärder som alla andra hus hade ( t.ex fönstergaller ), och dessutom på ett avsevärt avstånd från språkskolan, lyckades vi efter c.a två veckor hitta ett annat mycket mera lämpat hus. I detta hus kom vi att trivas bra under de månader vi läste spanska på skolan Instituto de Lengua Española. Det var månader fyllda med hårda studier, men också med gemenskap och nya bekantskaper som i vissa fall känns som att de har potential att bli livslånga. Med en sparsam mängd spanska i bagaget till grund,som vi fått oss till livs från vår eminente spanskalärare i sverige, Fabian Gaitan i Kumla, började vi bygga vidare på vår grund. Då vi avslutade skolan i december kände vi oss någorlunda redo att börja vår tjänst i Ecuador. Vi visste ju dessutom att lärandet skulle fortsätta, eftersom vi nu skulle sätta all vår kunskap i grammatik och ordförståelse i praktik.

Även barnen hade då avslutat sin "språkskola". De gick i den engelskspråkiga skolan Sojourn Academy, där det kastades rakt in i hetluften. Samuel och Elias hade ju börjat läsa engelska i sverige, och kunde prata och förstå lite, men för Miriam blev det ett helt nytt språk. Det blev en del tårar i början, men de klarade av det jättebra och när vi for därifrån så hade alla tre integrerat sig bra både vad gäller språk och studier. Ett litet exempel på detta är Miriams reaktion på nya lekkamrater. I början tyckte hon det var jobbigt att leka med sina nya kompisar eftersom " - De pratar ju ingen svenska..." För en tid sedan sade hon istället när vi uppmuntrade henne att leka med en av de inhemska grannflickorna: " - Men hon pratar ju ingen engelska..." Tack och lov så lär sig barnen fort!

Den 6:e januari lämnade vi Costa Rica och for vidare mot Quito i Ecuador. Där togs vi emot av en representant för HCJB och inkvarterade oss hos en av de kirurger som normalt sett jobbar nere i Shell. Han var uppe i Quito under tre veckor för att arbeta med handikappade barn och tillsammans med ett internationellt erkänt team av ortopeder hjälpa dessa barn genom olika ortopediska operationer. Mattias fick under tre veckor vara en del av detta team vilket var en bra start på hans nya mer ortopediska inriktning. Efter dryga tre veckor i Quito, där vi även fick handlat på oss en del av de saker vi skulle komma att behöva i vårt hushåll i Shell, åkte vi en tidig morgon ner över bergen via ett bergspass på dryga 4000 meters höjd ner mot vårt nya hem i Shell.

Väl i Shell bosatte vi oss i ett hus som samma dag lämnades av en amerikansk lärarfamilj. Pappan i familjen hade fått njursvikt och behövde åka till USA för en njurtransplantation. Vi fick använda deras möbler och vitvaror med mera tills vi själva kunde införskaffa det vi behövde. Barnen började genast i sin nya skola som heter Nate Saint Memorial School. Detta till minne av piloten och missionären Nate Saint, som 1956 tillsammans med fyra andra missionärer mördades av en fientlig indianstam, när de försökte nå dem med evangeliet om Jesus. Om detta kan ni både läsa en bok och se en film som heter "Det brutna spjutet". Bägge rekommenderas varmt! Skolan ligger granne med det hus som familjen Saint bodde i och i byns centrum finns det en replika av det plan som användes vid det tillfället när de mördades vid floden Curaray, en bra bit in i djungeln.

Vad gäller skolan så trivs barnen bra och har fått trevliga klasskamrater. Det är mer läxa än vad de var vana vid ifrån sverige, men å andra sidan hade de ju vant sig vid det från Costa Rica.

Gabriella jobbar på för fullt med både förbyggande och informerande mödravård men även förlossningar. Hon har fått ett gott rykte och har vid ett flertal tillfällen lyckats förlösa kvinnor som i princip varit färdiga att gå till ett kejsarsnitt. Normalt sett förlöses kvinnorna av familjeläkare samt familjeläkare under utbildning. Gabriella är nu med och undervisar dessa motsvarande ST- och AT-läkare, samtidigt som hon även ibland förlöser själv.

Mattias har också kommit in i arbetet som dock är lite annorlunda här än i Sverige. Efter att ha arbetat på en specialiserad klinik som mest sysslade med kirurgiska sjukdomar i den övre delen av magtarm-kanalen så handlar det nu om det mesta som går att bota med kniv... Allt ifrån kirurgi, till gynekologi, urologi och ortopedi. Spännande men samtidigt ibland lite skrämmande. Han har dock lärt sig mycket och kan idag handlägga en del exempelvis frakturer som han inte kunde innan. Förhoppningsvis kommer han att kunna utbilda sig lite mer inom området ortopedi under de närmsta månaderna, men det får vi återkomma till.

För Mattias del har det inte bara handlat om patientarbete på sjukhuset. Han har vid ett antal tillfällen fått förmånen att tala i sjukhusets kyrka. Han har också medverkat i radio, hållit ett föredrag på en nationell läkarkongress samt tillbringat ett par veckor på Haiti, arbetandes med patienter som drabbats av Kolera. Det sista genom ett samarbete med Samaritan's Purse, som behövde akut hjälp på Haiti. Samarbetet med Compassion International och djungelturer har också uppskattats mycket.

Vad gäller boendet så har vi nu för några veckor sedan fått flytta in i ett annat hus. Detta tvåfamiljshus, där vi förfogar över bottenvåningen, kommer vi kunna få bo i tills vi en dag åker tillbaks till Sverige igen. Vi har lyckats möblera det med i huvudsak begagnade möbler och vitvaror som vi köpt från missionärer som åkt tillbaka till sina hemländer. Vi trivs bra och har kommit oss tillrätta.

Denna sammanfattning får avsluta detta vårt första år utanför sverige. På förhoppningsvis snart återskrivande...