Vi har nu firat midsommar här och det har inte riktigt varit som i Sverige. Jag gjorde en smörgåstårta och en jordgubbstårta och bjöd in våra vänner familjen Tacheny. Mattias var jour och stod och opererade hela tiden så jag var glad att Tachenys var här och gjorde oss sällskap. Senare på eftermiddagen spelade vi ultimate frisbee, utan Mattias för han stod fortfarande på operation. Efter ett tag körde han förbi oss i vår bil och vi alla undrade vart han skulle. Jag kunde inte komma på varför han behövde åka iväg, förrän han kom hem med 48 stora röda rosor. Tre rosor för varje år sa han. Jaaa, just det! Vi firar ju 16 årig bröllopsdag!! Tänk vilken fin man jag har!!! Och tänk att jag hade glömt bort det!
Jag hade veckan innan köpt en fin uppsättning med bl.a röda rosor till honom, både för att fira hans hemkomst från Haiti men också för att det var fars dag här. Det är sååå roligt att köpa blommor här och få blommor när det inte kostar så mycket. Tex uppsättningen jag köpte med bla tio röda rosor plus massor med andra blommor kostade 35 kr.
Jag har tagit kort på dessa uppsättningar men tyvärr är det något som strular så man kan inte lägga in några bilder så ni får föreställa er hur dom ser ut.
Vi har börjat nedräkningen tills Micke(Mattias bror)kommer. Då har vi semester och ska försöka se lite mer av detta underbara land. Han kommer att landa sent tisdagkväll uppe i Quito och vi kommer att vara kvar där i några dagar. Vi får skriva mer om detta senare.
Vi hörs!
Gabriella
lördag 25 juni 2011
tisdag 21 juni 2011
Guben är hemma!!
Nu har vi äntligen fått hem Mattias, vi har verkligen saknat honom! Det har gått förvånansvärt bra för oss men det är ju lite annorlunda än om man skulle varit i Sverige. Här behöver man hämta dricksvatten från sjukhuset, byta gastuberna för spisen, varmvattnet och torktumlaren. Ungefär varannan dag kommer det en lastbil full med gastuber och tutar utanför och då springer man ut och vinkar till dem att man vill köpa. När man ska åka och handla behöver man åka eller gå till olika affärer. Köttaffären, fruktstånden och några små butiker som förhoppningsvis har allt annat man behöver. Detta känns ändå som att det är vår vardag och det känns inte så främmande att göra detta längre. Även om det ibland tar tid att handla. Det märks också att barnen har blivit större de hjälper till med alla vardagssysslorna.
Under tiden Mattias var i Haiti har vi varit med om en del saker. Bla har vi fått lära oss dansa Hoedown från några missionärer från Texas. De var här tidigare och jobbade i fyra år men är nu tillbaka i Texas och kommer ut två veckor varje år för att jobba på sjukhuset och avlasta familjeläkarna. Barnen har haft skolavslutning med diverse uppträdanden och efteråt bjöds det på cupcakes. Barnhemmet hade en kulturafton där de visade upp olika saker de hade gjort det blev också lite uppvisning som bla innefattade dans, de var sååå söta i sina små dräkter!
I onsdags skjutsade jag och barnen upp våra svenska vänner Ingegerd och Pehr till Quito. Pehr fick köra upp men jag körde faktiskt ned helt själv! De har nu jobbar ett år på barnhemmet och ska nu tillbaka till Sverige. De lämnar nu efter sig ett stort tomrum både hos oss men framför allt hos alla på barnhemmet. Pehr har varit som en allt i allo på barnhemmet och fixat saker när de gått sönder och det händer ganska ofta. Han har bidragit till mycket och med hans uppfinningsrikedom har saker och ting blivit lättare i vardagen för de som arbetar där. Ingegerd har varit den som har lagat alla barnens trasiga kläder och kommit med pedagogiska idéer vad gäller utvecklingen för de små. Eftersom hon har varit den med mest erfarenhet så har alla sett upp till henne och sett henne som mamma. Många par här håller tyvärr inte ihop så länge, de är ovanligt att gifta sig och man får barn titt som tätt och många barn lever utan en fadersbild. så jag tror att detta år har varit enormt viktigt för dessa barn. De har också varit en förebild på att man kan leva bara med en och samma person länge!! Vi hoppas verkligen att de kommer tillbaka!
Tyvärr blir det inga bilder idag heller...
På återseende!
Gabriella
Under tiden Mattias var i Haiti har vi varit med om en del saker. Bla har vi fått lära oss dansa Hoedown från några missionärer från Texas. De var här tidigare och jobbade i fyra år men är nu tillbaka i Texas och kommer ut två veckor varje år för att jobba på sjukhuset och avlasta familjeläkarna. Barnen har haft skolavslutning med diverse uppträdanden och efteråt bjöds det på cupcakes. Barnhemmet hade en kulturafton där de visade upp olika saker de hade gjort det blev också lite uppvisning som bla innefattade dans, de var sååå söta i sina små dräkter!
I onsdags skjutsade jag och barnen upp våra svenska vänner Ingegerd och Pehr till Quito. Pehr fick köra upp men jag körde faktiskt ned helt själv! De har nu jobbar ett år på barnhemmet och ska nu tillbaka till Sverige. De lämnar nu efter sig ett stort tomrum både hos oss men framför allt hos alla på barnhemmet. Pehr har varit som en allt i allo på barnhemmet och fixat saker när de gått sönder och det händer ganska ofta. Han har bidragit till mycket och med hans uppfinningsrikedom har saker och ting blivit lättare i vardagen för de som arbetar där. Ingegerd har varit den som har lagat alla barnens trasiga kläder och kommit med pedagogiska idéer vad gäller utvecklingen för de små. Eftersom hon har varit den med mest erfarenhet så har alla sett upp till henne och sett henne som mamma. Många par här håller tyvärr inte ihop så länge, de är ovanligt att gifta sig och man får barn titt som tätt och många barn lever utan en fadersbild. så jag tror att detta år har varit enormt viktigt för dessa barn. De har också varit en förebild på att man kan leva bara med en och samma person länge!! Vi hoppas verkligen att de kommer tillbaka!
Tyvärr blir det inga bilder idag heller...
På återseende!
Gabriella
söndag 19 juni 2011
Snart tillbaks i Shell igen...
Sitter nu i ”loungetältet” på området där vi bott och väntar på att bli skjutsad till flygplatsen. Kl. 14 åker vi härifrån och vi anländer sedan i Quito c.a 23:30. Det blir sedan en natt i Quito innan jag tar bussen tillbaka till Shell imorgon. Så fort jag kommer fram tar jag över jouren från Eckehart, men jag hoppas på att det blir lugnt i början.
Sammanfattningsvis så har det varit en mycket intressant tid här på Haiti. Tufft och långa pass och ska sanningen fram så blir det lite monotont eftersom alla patienter i princip lider av samma sak och man gör samma saker varje dag i från det att man går upp tills det att man går och lägger sig. Det känns ändå som att vi har kunnat göra nytta och det är väldigt kul att se hur snabbt patienterna tillfrisknar, efter lite vätska. Nu är det ju inte alltid ”lite” vätska det handlar om. Rekordet under den tid jag varit här innehavs av en 64-årig man som förbrukade 108 liter!! Han var hos oss i 8 dagar men när han var diarréfri så fick han istället för att åka hem, åka till ett annat sjukhus pga en sannolik malaria. Eftersom vi inte har möjligheter att göra några tester så kändes det bättre, eftersom han var så svag och hade så hög feber att låta honom få behandlas på ett riktigt sjukhus, eftersom han dessutom inte hade kolera längre.
Vad det gäller ”riktiga sjukhus”, så tvivlar jag förresten på att de fungerar särskilt bra...Igår hade vi en mycket dehydrerad 9-månaders pojke med kolera men som dessutom krampade och hade hög feber. Det var inte typiska feberkramper utan snarare meningit eller cerebral malaria. Hur som helst, vi ordnade efter mycket om och men en överföring till det enda sjukhus som ville ta emot honom, men när han väl kom dit så ringde de tillbaka och sade att de inte ville ta emot honom. Eftersom jag inte varit på centrat idag vet jag inte hur det gick för honom, men tyvärr så tror jag inte att han kommer att överleva. Tragiskt!
Nu börjar det närma sig tid för avfärd så det är bäst jag avslutar.
Allt gott!
Mattias
Sammanfattningsvis så har det varit en mycket intressant tid här på Haiti. Tufft och långa pass och ska sanningen fram så blir det lite monotont eftersom alla patienter i princip lider av samma sak och man gör samma saker varje dag i från det att man går upp tills det att man går och lägger sig. Det känns ändå som att vi har kunnat göra nytta och det är väldigt kul att se hur snabbt patienterna tillfrisknar, efter lite vätska. Nu är det ju inte alltid ”lite” vätska det handlar om. Rekordet under den tid jag varit här innehavs av en 64-årig man som förbrukade 108 liter!! Han var hos oss i 8 dagar men när han var diarréfri så fick han istället för att åka hem, åka till ett annat sjukhus pga en sannolik malaria. Eftersom vi inte har möjligheter att göra några tester så kändes det bättre, eftersom han var så svag och hade så hög feber att låta honom få behandlas på ett riktigt sjukhus, eftersom han dessutom inte hade kolera längre.
Vad det gäller ”riktiga sjukhus”, så tvivlar jag förresten på att de fungerar särskilt bra...Igår hade vi en mycket dehydrerad 9-månaders pojke med kolera men som dessutom krampade och hade hög feber. Det var inte typiska feberkramper utan snarare meningit eller cerebral malaria. Hur som helst, vi ordnade efter mycket om och men en överföring till det enda sjukhus som ville ta emot honom, men när han väl kom dit så ringde de tillbaka och sade att de inte ville ta emot honom. Eftersom jag inte varit på centrat idag vet jag inte hur det gick för honom, men tyvärr så tror jag inte att han kommer att överleva. Tragiskt!
Nu börjar det närma sig tid för avfärd så det är bäst jag avslutar.
Allt gott!
Mattias
måndag 13 juni 2011
Ett inlägg i dur... :)
Hela dagen har jag gått och tänkt på gårdagens inlägg och att det kanske var lite för beskrivande. Sålunda är det nu redigerat och jag tänkte även försöka skriva ett litet positivt inlägg.
En sak jag gjorde i förrgår och som var otroligt roligt var att följa med helikoptern på en runda till en annan av Samaritan's purse baser. Jag satt fram i en liten helikopter som inte hade dörr vid passagerarsäet och det var mycket njutbart. Piloten var en gammal amerikansk armépilot med drygt 15000 timmar i både helikopter och flygplan, så han var full av erfarenhet, vilket behövdes, eftersom det blåste nåt väldigt. Helikoptern svängde fram och tillbaka, vilket enligt piloten inte var det vanligaste. Än en gång, foton kommer när jag återkommer till Ecuador...
Flygturen gjordes som sagt i förrgår under min lediga dag. När jag blev erbjuden en ledig dag så tackade jag inte nej, utan fick en lugn och avslappnad dag utan alltför mycket effektivitet... Kanske också behövs ibland.
I morgon kväll efter arbetsdagens slut ska vi hälsa på en kusin till vår Ecuadorianska sjuksköterska, som jobbar för FN-trupperna. Han ska ta med oss till hans bas på middag. Ska bli intressant.
På onsdag slutar barnen skolan i Shell och sommarlovet börjar. Tiden har minst sagt rusat iväg.
På återhörande!
Mattias
En sak jag gjorde i förrgår och som var otroligt roligt var att följa med helikoptern på en runda till en annan av Samaritan's purse baser. Jag satt fram i en liten helikopter som inte hade dörr vid passagerarsäet och det var mycket njutbart. Piloten var en gammal amerikansk armépilot med drygt 15000 timmar i både helikopter och flygplan, så han var full av erfarenhet, vilket behövdes, eftersom det blåste nåt väldigt. Helikoptern svängde fram och tillbaka, vilket enligt piloten inte var det vanligaste. Än en gång, foton kommer när jag återkommer till Ecuador...
Flygturen gjordes som sagt i förrgår under min lediga dag. När jag blev erbjuden en ledig dag så tackade jag inte nej, utan fick en lugn och avslappnad dag utan alltför mycket effektivitet... Kanske också behövs ibland.
I morgon kväll efter arbetsdagens slut ska vi hälsa på en kusin till vår Ecuadorianska sjuksköterska, som jobbar för FN-trupperna. Han ska ta med oss till hans bas på middag. Ska bli intressant.
På onsdag slutar barnen skolan i Shell och sommarlovet börjar. Tiden har minst sagt rusat iväg.
På återhörande!
Mattias
söndag 12 juni 2011
Ett inlägg i moll...
Idag förlorade vi vår första patient sedan jag kom hit. Jag är inte så naiv att jag inte var förberedd på det, och jag har ju även viss vana av svårt skadade och sjuka patienter som ibland inte överlevt, men det är ändå väldigt tragiskt när man är mitt uppe i det. Jag tänker utelämna detaljer, det kan jag berätta för de som är intresserade, utan det blir lite kortfattat. Blir någon ändå besvärad så får ni hoppa över det här inlägget.
Patienten det handlar om var 33 år gammal och lämnade efter sig fru och tre barn på 3, 5 och 7 år. Han kom till oss kl. 13:35 efter att ha börjat få diarréer idag på morgonen. Han kom in på en bår och var initialt talbar, men förlorade snabbt medvetandet, och dog utan att vi kunde rädda honom. Oerhört tragiskt, och frustrerande, eftersom han hade överlevt om han bara hade kommit in lite tidigare. Det som slår mig är den korta tidsrymden mellan diarrédebuten och döden... Man inser hur det är på de ställen där det inte finns tillgång till intravenös vätskebehandling.
Tyvärr är inte det tragiska slut med det. Eftersom han dog av kolera är riktlinjerna här att han måste begravas inom 6 timmar under särskilda betingelser. Detta innebär att väldigt få Haitier klarar av att uppfylla dessa riktlinjer, av kostnadsskäl. Detta leder till att nästan alla blir begravda i en massgrav för att minimera smittspridningen, något som hälsoministeriet anordnar och bekostar. Jag kan bara försöka tänka mig in i samma situation och vilken otrolig frustration jag skulle känna om det var någon av mina nära och kära. Och detta är en vardag som så många människor lever i, dag efter dag. Tänk vad mycket vi har att vara tacksamma över!!
Självklart lägger en sådan här händelse sordin på resten av dagens arbete, som dock fortgick.
Efter ett antal dagars arbete får man lite rutin på det man ska göra och man vänjer sig också vid de förhållanden som råder på avdelningarna. Något som är beklagligt är att det faktiskt är ett flertal patienter som trots att deras diarréer avtagit vill stanna kvar på avdelningen. Trots alla flugor och alla dofter och det faktum att patienterna ligger på britsar precis bredvid varandra utan någon som helst integritet, väljer de hellre att stanna än att åka hem. Det gör att man undrar hur deras hemförhållanden ser ut...
Klockan drar iväg och jag behöver krypa till kojs. Det blir inte mycket tid över på kvällarna efter att man har sanerat sig, ätit och förberett för nästa dag. Det har hittills dock varit en mycket givande tid. Som rubriken angav så blev detta ett inlägg i moll, beklagar...
Mattias
Patienten det handlar om var 33 år gammal och lämnade efter sig fru och tre barn på 3, 5 och 7 år. Han kom till oss kl. 13:35 efter att ha börjat få diarréer idag på morgonen. Han kom in på en bår och var initialt talbar, men förlorade snabbt medvetandet, och dog utan att vi kunde rädda honom. Oerhört tragiskt, och frustrerande, eftersom han hade överlevt om han bara hade kommit in lite tidigare. Det som slår mig är den korta tidsrymden mellan diarrédebuten och döden... Man inser hur det är på de ställen där det inte finns tillgång till intravenös vätskebehandling.
Tyvärr är inte det tragiska slut med det. Eftersom han dog av kolera är riktlinjerna här att han måste begravas inom 6 timmar under särskilda betingelser. Detta innebär att väldigt få Haitier klarar av att uppfylla dessa riktlinjer, av kostnadsskäl. Detta leder till att nästan alla blir begravda i en massgrav för att minimera smittspridningen, något som hälsoministeriet anordnar och bekostar. Jag kan bara försöka tänka mig in i samma situation och vilken otrolig frustration jag skulle känna om det var någon av mina nära och kära. Och detta är en vardag som så många människor lever i, dag efter dag. Tänk vad mycket vi har att vara tacksamma över!!
Självklart lägger en sådan här händelse sordin på resten av dagens arbete, som dock fortgick.
Efter ett antal dagars arbete får man lite rutin på det man ska göra och man vänjer sig också vid de förhållanden som råder på avdelningarna. Något som är beklagligt är att det faktiskt är ett flertal patienter som trots att deras diarréer avtagit vill stanna kvar på avdelningen. Trots alla flugor och alla dofter och det faktum att patienterna ligger på britsar precis bredvid varandra utan någon som helst integritet, väljer de hellre att stanna än att åka hem. Det gör att man undrar hur deras hemförhållanden ser ut...
Klockan drar iväg och jag behöver krypa till kojs. Det blir inte mycket tid över på kvällarna efter att man har sanerat sig, ätit och förberett för nästa dag. Det har hittills dock varit en mycket givande tid. Som rubriken angav så blev detta ett inlägg i moll, beklagar...
Mattias
tisdag 7 juni 2011
Kolera, kolera, kolera...
Så har då två stycken 12-timmars pass avslutats här på Haiti. Vi kom hit i förrgår efter en friktionsfri flygresa. Den enda lilla friktionen skulle väl vara det att vi nästan blev strandsatta i Panama... Vår gruppledare hade ansvar för våra flygbiljetter mellan Panama och Haiti och hade de i sin väska. När vi skulle borda planet i Quito så blev dock knarkhundarna av någon anledning intresserade av hans resväska. Så när vi andra fick gå ombord på planet fördes han åt sidan till ett rum fullt med poliser som frågade ut honom en lång stund. Det faktum att hans resväska var fullproppad med droppaggregat , nålar och liknande för vårt arbete gjorde ju inte det hela lättare... Som tur var kunde han dock övertala dem om att vi skulle jobba med kolera och att knarkhunden måste ha nosat upp något annat än knark. Annars hade det kunnat bli bökigt...
Väl framme på Haiti så transporterades vi till Samaritan’s purse lägerområde c.a en halvtimme utanför Port-au-Prince. Vi inkvarterade oss i stora sovsalar med våningssängar. En hangarliknande byggnad med 120 sängar av metall som står tätt intill varandra. De är sköna dock och jag har sovit gott. Kanske också beror på att jag varit ganska färdig när jag väl krupit till kojs...
Området vi bor på vaktas av beväpnade vakter och man kontrolleras varje gång man ska lämna området eller kommer tillbaka. Det finns också två separata grindar med gallerstängsel och vakter med c.a 500 meters mellanrum för att göra det extra krångligt att ta sig in. Man känner sig dock ganska säker här, vilket ju aldrig är fel.
Vid 06:30 varje morgon lämnar vi området för att åka in till slumområdet cité soleil där koleracentrat ligger. Det var tydligen ett slumområde även innan jordbävningen, men det har så klart inte blivit bättre efter all förstörelse. På vägen passerar vi ett antal tältområden och det är ett söndrat land man ser. Vad gäller resan i övrigt är det med hjärtat i halsgropen man åker. Folk kör som galna och vi har sett flera trafikolyckor bara på de få resorna vi hittills har åkt mellan koleracentrat och stället där vi bor.
Väl framme på centrat så indelas vi i olika arbetsgrupper. En triagegrupp, som gör den första bedömningen, en barnansvarig grupp, och resterande personal delas upp på resten av vårdplatserna.
Det finns 240 vårdplatser uppdelat på två stora byggnader . ( För er som är intresserade av foton kommer dessa när jag kommit tillbaka till Ecuador, eftersom internetuppkopplingen här inte tillåter ned eller uppladdningar av filer. )
Den första dagen var jag ansvarig för 40 sängplatser som var fulla med 40 patienter... Så fort jag skrev ut en patient så kom det en ny, vilket ju ett tag kändes lite tröstlöst. Senare på dagen lugnade det dock ner sig något. Idag var jag ansvarig för 80 sängplatser, men rapporterade bara över 55 patienter till nattjouren under kvällen. Det är mycket patienter, men det är inte alla som är jättesjuka, utan man kan hålla dem på en lagom vätskebalans utan alltför mycket problem. En del andra är det dock mer problem med... Nu för tiden mäts inte volymerna av diarréerna eftersom det blev ohållbart med alla patienter. Jag pratade dock med en av de doktorer som varit här tidigare och han gav ett exempel på en patient där de mätte upp 10 liter diarré på 3 timmar! Man inser då hur det kommer sig att kolera obehandlat är en dödlig sjukdom. Tack och lov så är dock frekvensen lyckade behandlingar hög, bara man kan få i patienterna vätska.
Vad gäller patienterna så kommer de först till ett triagetält där de sorteras in i per oral behandling, dvs att de får dricka en vätskeersättning, samt i intravenös behandling där de får dropp. De som dricker gör det i ett tält i anslutning till bedömningstältet och de som ska ha dropp läggs in på en avdelningsplats. Sängarna är antingen tältsängar eller presenningar på en trästomme, alla med ett utskuret hål i mitten. Där under står det en hink som samlar upp diarréerna. De har sedan en hink bredvid sig för kräkningarna. Droppen hängs upp på träställningar som separerar avdelningarna, tillsammans med deras journaler där vi för bok över antalet diarréer, kräkningar, urineringar samt det de får i sig som vätskeersättning respektive dropp. Utöver detta förs självklart upp det vi ordinerar samt parametrar som beskriver hur de mår, precis som i en vanlig journal.
Eftersom sängarna står så tätt blir det ibland att man behöver gå i diverse vätska, men vi har personal som hela tiden försöker hålla efter med klorlösning för att hålla rent.
Klorlösning är också något vi går i om man går ut från det ”smutsiga” området till det ”rena”, t.ex där vi har vår container som används som personalrum. Den är utrustad med AC, vilket är behagligt eftersom det är ordentligt varmt ute.
När patienterna är stabila och inte har haft mer än två diarréer under de senaste 6 timmarna (WHO:s riktlinjer ), får de gå till ett utskrivningstält där de får information om vätskeersättning samt även en del mediciner. Själva antibiotikabehandlingen får de på vårdavdelningen.
Det blev ett långt inlägg det här, men jag hoppas att du orkat följa mig ända hit...
Nu är det dags att sova så att jag orkar upp imorgon. Imorgon blir vi kort om folk eftersom en grupp reser hem, samtidigt som den andra inte kommer förrän imorgon eftermiddag, så det blir spännande att se hur dagen blir.
Ha det gott!
Mattias
Väl framme på Haiti så transporterades vi till Samaritan’s purse lägerområde c.a en halvtimme utanför Port-au-Prince. Vi inkvarterade oss i stora sovsalar med våningssängar. En hangarliknande byggnad med 120 sängar av metall som står tätt intill varandra. De är sköna dock och jag har sovit gott. Kanske också beror på att jag varit ganska färdig när jag väl krupit till kojs...
Området vi bor på vaktas av beväpnade vakter och man kontrolleras varje gång man ska lämna området eller kommer tillbaka. Det finns också två separata grindar med gallerstängsel och vakter med c.a 500 meters mellanrum för att göra det extra krångligt att ta sig in. Man känner sig dock ganska säker här, vilket ju aldrig är fel.
Vid 06:30 varje morgon lämnar vi området för att åka in till slumområdet cité soleil där koleracentrat ligger. Det var tydligen ett slumområde även innan jordbävningen, men det har så klart inte blivit bättre efter all förstörelse. På vägen passerar vi ett antal tältområden och det är ett söndrat land man ser. Vad gäller resan i övrigt är det med hjärtat i halsgropen man åker. Folk kör som galna och vi har sett flera trafikolyckor bara på de få resorna vi hittills har åkt mellan koleracentrat och stället där vi bor.
Väl framme på centrat så indelas vi i olika arbetsgrupper. En triagegrupp, som gör den första bedömningen, en barnansvarig grupp, och resterande personal delas upp på resten av vårdplatserna.
Det finns 240 vårdplatser uppdelat på två stora byggnader . ( För er som är intresserade av foton kommer dessa när jag kommit tillbaka till Ecuador, eftersom internetuppkopplingen här inte tillåter ned eller uppladdningar av filer. )
Den första dagen var jag ansvarig för 40 sängplatser som var fulla med 40 patienter... Så fort jag skrev ut en patient så kom det en ny, vilket ju ett tag kändes lite tröstlöst. Senare på dagen lugnade det dock ner sig något. Idag var jag ansvarig för 80 sängplatser, men rapporterade bara över 55 patienter till nattjouren under kvällen. Det är mycket patienter, men det är inte alla som är jättesjuka, utan man kan hålla dem på en lagom vätskebalans utan alltför mycket problem. En del andra är det dock mer problem med... Nu för tiden mäts inte volymerna av diarréerna eftersom det blev ohållbart med alla patienter. Jag pratade dock med en av de doktorer som varit här tidigare och han gav ett exempel på en patient där de mätte upp 10 liter diarré på 3 timmar! Man inser då hur det kommer sig att kolera obehandlat är en dödlig sjukdom. Tack och lov så är dock frekvensen lyckade behandlingar hög, bara man kan få i patienterna vätska.
Vad gäller patienterna så kommer de först till ett triagetält där de sorteras in i per oral behandling, dvs att de får dricka en vätskeersättning, samt i intravenös behandling där de får dropp. De som dricker gör det i ett tält i anslutning till bedömningstältet och de som ska ha dropp läggs in på en avdelningsplats. Sängarna är antingen tältsängar eller presenningar på en trästomme, alla med ett utskuret hål i mitten. Där under står det en hink som samlar upp diarréerna. De har sedan en hink bredvid sig för kräkningarna. Droppen hängs upp på träställningar som separerar avdelningarna, tillsammans med deras journaler där vi för bok över antalet diarréer, kräkningar, urineringar samt det de får i sig som vätskeersättning respektive dropp. Utöver detta förs självklart upp det vi ordinerar samt parametrar som beskriver hur de mår, precis som i en vanlig journal.
Eftersom sängarna står så tätt blir det ibland att man behöver gå i diverse vätska, men vi har personal som hela tiden försöker hålla efter med klorlösning för att hålla rent.
Klorlösning är också något vi går i om man går ut från det ”smutsiga” området till det ”rena”, t.ex där vi har vår container som används som personalrum. Den är utrustad med AC, vilket är behagligt eftersom det är ordentligt varmt ute.
När patienterna är stabila och inte har haft mer än två diarréer under de senaste 6 timmarna (WHO:s riktlinjer ), får de gå till ett utskrivningstält där de får information om vätskeersättning samt även en del mediciner. Själva antibiotikabehandlingen får de på vårdavdelningen.
Det blev ett långt inlägg det här, men jag hoppas att du orkat följa mig ända hit...
Nu är det dags att sova så att jag orkar upp imorgon. Imorgon blir vi kort om folk eftersom en grupp reser hem, samtidigt som den andra inte kommer förrän imorgon eftermiddag, så det blir spännande att se hur dagen blir.
Ha det gott!
Mattias
lördag 4 juni 2011
Haiti nästa!
Här kommer ett kort inlägg utan bilder med en liten uppdatering om vad vi har för oss. I förrgår kväll fick jag en förfrågan att åka till Haiti under två veckor för att arbeta med kolerapatienter. Igår löste det sig med jobbet i Shell, vad gäller jourer och bokade patienter och imorgon bitti går flyget. Snabba bud, men det ska bli spännande. Jag kommer att arbeta med ett team bestående av tre läkare och två sjuksköterskor i utkanten av huvudstaden Port-au-Prince. Stället vi kommer jobba på heter Cité Soleil Rehydration Center och drivs av organisationen Samaritan's purse. De har fått ett akut behov av personal då kolerafallen ökat explosionsartat den sista tiden. T.ex ska det så kallade triage-tältet där patienter bedöms initialt, varit helt fullt och man tog under en dag emot nära 200 nya patienter. Således kontaktades vår organisation HCJB, för att se om vi kunde sätta ihop ett team för att hjälpa till.
Jag lär återkomma när jag kommer hem igen, eller kanske på plats, beroende på om det finns tillgång till internet.
Ha det gott!
Mattias
Jag lär återkomma när jag kommer hem igen, eller kanske på plats, beroende på om det finns tillgång till internet.
Ha det gott!
Mattias
fredag 3 juni 2011
Mitt namn är Nampa!
Häromveckan hade jag ånyo förmånen att få åka ut i djungeln för att undersöka och behandla ffa barn anslutna till Compassion International. Denna gång åkte vi till byn Queweriuno, c.a 30 min. flygtid in i djungeln. Stammen vi besökte hör till Waoraniklanen som var de som mördade de 5 missionärerna från missionsflyget MAF, 1956. För den som är intresserad av denna händelse rekommenderar jag boken "Det brutna spjutet" av Steve Saint. Sammanfattningsvis var det en stam som levde ett farligt liv på 50-talet där man sällan levde till gammal ålder pga allt krigande mellan rivaliserande grupper inom Waoranifolket. Nu är de dock mer civiliserade och dödandet har upphört. 
Ett exempel från den svunna tiden fick vi dock genom den gamla kvinnan Huewa, som vi undersökte och behandlade under vårt beök. Hon visade oss två ärr hon hade på magen, som var ingångs och utgångshålet för ett spjut som hon spetsades på när hon var ung. Intressant att höra hennes berättelser, som vi fick genom tolk eftersom hon inte talade spanska. Hon gav också namn till oss 4 besökare, något som är en del av stammens kultur. Själv kan jag nu titulera mig "Nampa" , vilket också är namnet på ett högt palmträd man gör pilbågar av.
Första dagen gick vi också på en vandring under drygt en timme till en angränsande bosättning för att tala om att vi anlänt. Blött, lerigt, men mycket vackert. Strax innan vi kom fram, kom vi till en flod där vi var tvungna att ta av oss byxorna och vada för att ta oss över. På vägen tillbaka fick vi dock lift med en pojke i hans kanot. Familjen vi besökte hade ett mer traditionellt hus med köttdelar på tork över elden, blåsrör i taket och en öppen planlösning... Roligt att se.
På väg hem såg vi också resterna av ett gammalt flygplan som kraschat under landning. Det är ju inte så långa landningsbanor i djungeln, vilket gör start och landning lite mer utmanande.
Sedan sist har vi också spelat en match i det fotbollslag jag är med i. Vinst med 3-1, men fortfarande harvar vi oss fram i mitten av tabellen...
Barnen håller i dagarna på med olika idrottsövningar på skolan. Det kallas för Presidential challenge, och de gör ett antal olika övningar. Beroende på de nivåer de presterar får de olika nivåer på sina diplom. De måste t.ex klara olika saker på vissa tider, eller göra ett antal övningar såsom armhävningar, situps, pullups etc. Varje ålder har sina krav och hittills har det gått bra för barnen.
Tänkte avsluta detta inlägg med en liten kontrast. Igår föddes ett gossebarn här på sjukhuset med kejsarsnitt vägandes 5,3 kg. Mamman var 140 cm lång och detta var hennes nionde barn. ( Hon blev efter egen önskan steriliserad under kejsarsnittet...) Vi har också just nu en inneliggande gosse på sjukhuset pga undernäring som är 10 månader gammal och som också vägde 5,3 kg när han kom till oss. Ingen skillnad på vikt men desto större i ålder. Det går åt rätt håll för den undernärda patienten dock, så vi hoppas att det kommer att rätta till sig.
Allt gott från ett regnigt Shell!
Mattias
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)