Efter att ha suttit och försökt få in de sista bilderna i över en timme ger jag nu upp. Ni får nöja er med de bilder jag lade in först, som är de sista i bloggen. Frustrerande och gör att det ibland bär oss emot att blogga... Men nu har jag i alla fall något spännande att berätta!
Nu har även jag fått vara med om en liten trip till djungeln. Det var en läkare som jobbar för Ecuadors hälsoministerium, som frågade om Klaudia Wolff och jag ville följa med till en djungelby och berätta lite om kvinnovård, förlossning, mm. Det ville vi så klart.
Vi åkte först med bil till en stad som heter Santa Clara, det är där de har vårdcentralen som de jobbar på. Det tog oss en timme att ta oss dit. Där bytte vi till en annan bil och åkte sedan på små guppiga vägar i ca: 45 minuter. Där tog vägen slut.
Därifrån fick vi sedan vandra i en timme på en liten lerstig som ibland korsade vattendrag och floder. Det var riktigt hett och de små insekterna ville gärna bitas. Men vilken upplevelse!
Där vägen slutade fanns en flod som vi behövde ta oss över.Vi var fem kvinnor som skulle besöka denna by. Alla hade stövlar utom jag som hade mina vandringkängor. Jag har ett par stövlar men beslutade mig för att ta mina kängor eftersom jag var rädd för att få skavsår. När jag nu såg denna flod ångrade jag mig för ett ögonblick. Mannen som hade kört oss hit sade till mig att ta av mig kängorna och vada över, det gjorde jag. Jag tog mig över med strumpor och skor i händerna och kunde sedan sätta på mig dem och fortfarande vara torr. De andra gick över med stövlarna på men vattnet var djupare än vad stövlarna var och det visade sig att de alla blev blöta utom den sista kvinnan som också tog av sig sina stövlar efter att ha sett vad som hände. Efter en timmes vandrande var vi framme till denna lilla by som hade en skola där 13 elever gick, utspridda i alla åldrar. Under vandringen mötte vi bla rektorn för skolan och det visade sig att de inte hade fått informationen att vi skulle komma. De brukar skicka med någon som är inne i stan budskapet om att hälsoministeriet ska komma och av någon anledning hade det inte gått fram. Rektorn sa att hon varje dag lyssnar på ”radio Puyo” och att de kunde annonsera i radion nästa gång de ska komma. Majoriteten av alla i byn hade tagit sig till Puyo för att delta i ett lokalt firande som ägde rum nästa dag. De som var kvar var några enstaka som var sjuka eller hade sjuka barn. Med andra ord kunde Klaudia och jag inte göra så mycket mer än att titta på när de andra från hälsoministeriet tog hand om de som var sjuka.
Under vår vandring fick vi se kakaoplantor som först blir gröna, sedan gula och sist rosa. Vi fick hjälp av en man, som kom och passerade oss från den by vi skulle besöka, att ta ned en som jag sedan fick med mig hem. Man kan äta köttet och rosta bönorna.
En av kvinnorna i byn hade sju barn, där den sista var åtta månader gammal. Kvinnan var 39 år men såg ut som 60 år. Hon såg mycket sliten ut och jag försökte tänka mig in i hennes livssituation, vilket var svårt. Läkaren från hälsoministeriet undrade om hon ville ha preventivmedel som skulle skydda henne i fem år hon sa; -ja. Läkaren berättade att man sätter in två plaststavar i armen, efter att först ha fått lite bedövning. Läkaren frågade om hon ville göra det idag hon sa genast; –ja igen. Hon fick lägga sig på ett stort bord i ett av husen vid skolan där de troligen har bysamlingar för det var en stor öppen eldplats i huset. Hennes baby var inte glad över att mamma behövde ligga där på bordet, hon grät och var så ledsen.
Hon satt bredvid sin mamma men ville gärna kravla upp på henne, jag försökte hålla i henne så hon inte skulle ta på det som var sterilt. Efter en stund tog en annan mamma hand om babyn, satte sitt eget barn på ryggen och erbjöd babyn sitt bröst som genast blev tyst och började suga. Så okomplicerat! Senare hörde jag att det är ganska vanligt att mor och farmödrarna ammar sina barnbarn. Tyvärr blir de med barn väldigt tidigt, ibland redan vid 15 år och sedan får de sina barn med jämna mellanrum, så oftast har mor och dotter barn i samma åldrar.
Alla barn som var där har fått sina vaccinationer, en av sjuksköteskorna visade mig hur vaccinationskortet såg ut.
När vi var klara med undersökningarna var det dags för vandringen tillbaka. När vi kom till floden där bilen väntade på oss, var jag sjöblöt i svett och gick i floden med skorna på, de var så smutsiga ändå och jag hade helst velat lägga mig i floden med alla kläderna på. Men jag nöjde mig med att blöta ned huvud och armar.
Vilken upplevelse detta har varit att få se människor som väljer att bo så långt bort från civilisationen utan elektricitet och annat. Allt som de behöver måste de frakta med häst eller åsna. Denna by har tur som har så bra kontakt med hälsoministeriet för det finns andra byar som man måste gå flera dagar för att komma till. Tex.nästa resa Mattias ska göra då de måste åka flyg för det är så långt in i djungeln.
Mattias har också gått med i ett korplag i fotboll, igår spelade dom en match igen och denna gång vann dom med 3-1. Mattias gjorde alla tre målen, det ryktas om att hans knallgula fotbollsskor är magiska. Det var de enda skor som fanns i hans storlek så han hade inte så mycket val.
Till sist en bild på våra växande kattungar, visst är de söta!
Den gråa kattungen till vänster var med om en olycka för några veckor sedan. Kattmamman hade burit upp kattungen på utsidan till fönstret på övervåningen där hon tidigare har kunnat ta sig in men nu hade vi satt för fönstret. Hon såg ut att vara fast där uppe, jag och Mattias stod nedanför för att försöka locka ned henne, rätt som det var tappade hon taget om kattungen och vi hann inte fånga kattungen som föll fyra meter rätt ned på betongen. Dagen efter var det blod runt nosen och han andades rossligt. Vi trodde båda att han skulle dö men efter några dagar var han som vanligt igen. Till barnens stora glädje.
Kram från Gabriella
