Äntligen Shell!!

Hejsan!

Så har vi då äntligen kommit på plats! En vecka har gått och det känns helt rätt att vara här. Barnen fick börja skolan direkt så de har nu gått där i en dryg vecka. De verkar trivas och kommer bra överens med kompisarna. Klasserna är uppdelade i 1-2, 3-4, 5-6 och 7-8. I Miriams klass finns det fem pojkar och nu med Miriam två flickor. Olivia som flickan heter har länge längtat efter att det ska komma en tjej till i klassen. Så passande! Miriam var ju lite ledsen över att lämna sina kompisar i Costa Rica så det känns mycket bra. Av dessa sju i Miriams klass så är det enbart en pojke som går i tvåan, resten i ettan. Elias klass är den största med hela åtta elever, fyra i vardera årskurs. I Samuels klass är de totalt sex, två i femman och fyra i sexan. Sedan finns det en tjej i sjuan och en tjej i åttan. Det var alla på skolan och de verkar stortrivas här. Bakom skylten Shell är barnens skola.

Vi bor i ett inhägnat område precis bakom sjukhuset där alla husen ägs av HCJB. Bakom området ligger djungeln. Det finns sju hus för långtidsarbetare och två hus med två lägenheter i vardera som är till för korttidsarbetare/besökare. Från början var det tänkt att vi skulle få bo i ett av husen för korttidsarbetare fram till sommaren då ett annat hus precis utanför området skulle bli ledigt. Det blev inte så pga att en familj behövde åka hem till USA pga sjukdom. Vi blev tillfrågade om vi kunde tänka oss att bo i deras hus tills de kommer tillbaka i augusti. Hus som står tomma far illa ganska fort av all fukt så det är bättre att någon bor i det. Med huset fick vi en katt och tre kattungar som våra barn blev överförtjust i att få! Två av kattungarna är bortlovade och den tredje kattungen ska vara kvar hos mamman och tillhör de som egentligen bor i huset, så vi lånar dem så länge.

Just nu har vi det största och äldsta huset på området. Ett mycket trevligt hus, där det finns fem sovrum men där vi bara använder fyra eftersom familjen som bor här har sin saker i ett rum. Köket är dock litet och bredvid finns en matsalsdel som går in i ett stort vardagsrum som är öppet upp till taknocken. En trappa upp finns ännu ett öppet rum där man ser ner till vardagsrumsdelen och det används som arbetsrum/sällskapsrum. Samuel bor på övervåningen i en liten dubbelsäng med badkar och toalett precis utanför. Resten av oss bor där nere där det också finns en toalett med badkar utanför Miriams och Elias rum. Mattias och jag har också en toalett med dusch i vårt sovrum. Varmvatten får vi från en stor varmvattentank som drivs på gas. Gas är billigt här så allt som kan, drivs på det. Vi har både tvättmaskin och torktumlare (drivs på gas) så det går absolut ingen nöd på oss. Detta var mer än vi hade räknat med.

Nu efter en vecka när vi har fått göra huset lite till vårt, känns det mycket bra även om det fortfarande finns saker vi behöver fixa och köpa. Jag känner mig lite obekväm med att använda andras saker under så lång tid, så vi försöker plocka undan den andra familjens grejer så mycket som möjligt och skaffa eget. Vi behöver ju ändå så småningom göra det när de kommer tillbaka och vi då flyttar till ett annat boende. I dag t.ex. så råkade ett av våra barn ha sönder en djup tallrik och den blir svårt att ersätta. Jag har varit och tittat inne i Shell efter porslin och det enda jag har hittat här som inte är av plast är en fin serie i en järnaffär. Problemet är att det bara finns fyra delar av varje! Jag får fortsätta leta, kanske kan jag hitta något i Puyo, staden som ligger ungefär 5 km från Shell.

Igår fick jag följa med en kvinna, Shelly, vars man jobbar som ögonläkare här under ett år, till Puyo. Vi tog bussen, den kostar 25 cent och tar oss hela vägen från sjukhuset in till Puyo.

Att åka buss var en upplevelse i sig. Två personer jobbar på bussen, en chaufför och en sk. konduktör. Konduktören hoppar av i farten stämplar något papper på vissa utvalda hållplatser, hjälper passagerare att komma på bussen och samlar upp 25-centare. Detta känns mycket säkrare än i Costa Rica där det bara finns en chaufför som tar emot alla dessa små pengar och sedan under tiden han kör sorterar pengarna i olika fack för att sedan snabbt kunna ge tillbaka växeln. Fort går det hur som helst i bägge fall...

Byn Shell ligger precis vid en flod så för att barnen ska komma till skolan behöver de gå över en hängbro ungefär 50 meter upp. Det tar ca: 10 minuter att gå till skolan. Naturen här är helt sagolik och träd, buskar och blommor är hur stora som helst. Floden är på sina håll mycket bred och flodsdikena är som sagt mycket djupa med grönsande buskage ända ned till det porlande vattnet. Sedan finns det ytterliggare fyra broar (tror jag). En hängbro till och tre vanliga som man kan köra bil över. Vid skolan ligger ett annat område där några av MAF-familjerna bor (Missionsflyget).

Här i Shell är ljudskillnaden stor jämfört med de två storstäderna som vi senast har bott i. Det enda man hör här är fåglar som kvittrar och lite nu och då ett litet flygplan som flyger över staden. I Shell finns det även en militärbas så även deras plan flyger över här ibland. Tarantellan har vi fått veta bor på utsidan (hoppas jag ) av vårt hus och kommer ut efter klockan sex på kvällen....

Vi har verkligen blivit varmt välkomnade av alla andra som jobbar här. De är alla mycket trevliga och gästvänliga. Vi har blivit bjudna på mat av olika familjer samt fått kakor och blommor. Bland annat från det svenska paret Ingegerd och Pehr Ågårdh, som jobbar på barnhemmet Casa de Fe här i Shell, fick vi en stor bukett med fantastiska rosor. Från de på skolan fick vi en korg full med diverse matvaror. Vi har även fått Åhlensgardiner av Ingegerd som nu pryder olika delar av huset. Det känns mycket trevligt och det ska bli kul att få bjuda igen så småningom. Vi har även fått hjälp i början att ta oss till olika platser, eftersom vi ännu inte har någon bil. Bland annat skjutsade Pehr oss till Puyo för att handla lite basala husprylar. Trevligt att få prata lite svenska så här långt hemifrån.

Igår var det första dagen för Mattias. Han kände sig verkligen som en nykomling med alla nya rutiner som han nu ska försöka komma in i. Kanske extra svårt eftersom han på sitt gamla jobb hade arbetat ett tag och alla visste vem han var och vad han kunde göra. Positivt var att under ronden så förstod han i stort sett allt som sades och han kände också att han hade kunnat förklara för patienterna det som de andra läkarna sade.

Varje dag kommer barnen hem för att äta lunch och även de som jobbar på sjukhuset kommer hem för lunch om man inte står och opererar. Detta gör att vi ska försöka hitta någon som kan laga mat och hjälpa till lite här hemma så att även jag ska kunna börja jobba så småningom. Fast jag har börjat vara med i en förberedande kurs inför förlossning för gravida kvinnor varje onsdagskväll. Nu i början för att lyssna och mer komma in i samtalen och jag ska också försöka vara på sjukhuset för att snabbare lära mig prata mer än bara vardagsprat.

Nu har ni kanske fått en liten bild av hur vi har det här och jag skulle lätt kunna fortsätta beskriva, men det får bli nästa gång.

På återseende!

Gabriella