Äntligen djungeln!

Så har jag då varit på min första sjukvårdstripp in i djungeln. Som jag har nämt tidigare samarbetar Sjukhuset i Shell med organisationen Compassion International (CI) och det innebär att vi undersöker barn i olika byar med jämna mellanrum. Förra tisdagen packade således en av familjeläkarna, en ST-läkare, en representant för CI och jag ihop våra pinaler och var nere på flygfältet klockan 08:00. Vi möttes då av beskedet " techo bajo ", vilket i princip betyder " lågt molntak ". Detta innebär att vi inte kunde flyga pga dålig sikt. De små djungelbanorna har ju inte riktigt samma utrustningsnivå vad gäller instrumentflygning. Det blev således till att vänta... Vi satt knappa tre timmar på flygplatsen och sedan gick vi hem en stund innan det klarnade upp och vi slutligen kom iväg vid 15:30-tiden.

Vi flög med missionsflyget MAF eller Alas de Socorro, som de också heter. Planet var en liten Cessna 206, vilket är ett sex-sitsigt plan, och jag hade förmånen att få sitta i framsätet bredvid piloten och ratta lite själv under resans gång. En del av er vet säkert att jag alltid drömt om att ta ett pilot-certifikat och att flygning är något jag är mycket fascinerad av. Således tyckte jag mycket om vår 25 min långa flygtur in i djungeln till en liten by som heter San Carlos. Den bebos av c.a 120 personer från stammen Shuar. Denna stam är kanske mest känd som en av de som praktiserade huvudförminskning på sina fiender på 1800-talet. Idag är de dock mer civilicerade. Byn ligger precis vid en stor flod och en stor del av födan hämtas just från denna flod. På väg dit flög vi över en magnifik djungel med enstaka små byar här och där. Vackert!

Vi landade på den lilla landningsbanan och lastade ur alla våra mediciner och övriga tillhörigheter. Vi blev sedan hembjudna till en av familjerna i byn på lite "chicha". Detta är en dryck som bereds på lite olika sätt, men huvudingrediensen är ofta majs eller yuca (maniokrot). Den får man sedan att jäsa på olika sätt. Den drycken vi blev bjudna på först bestod av malen yuca som sedan blandas med vatten. Man tillsätter sedan en rot som producerar en jäsning. Vi satt på rad under ett palmtak och serverades en och en chichan ur en kalebass som mellan varje servering torkades av med fingrarna av frun i huset innan den på nytt fylldes på ur den röda plasthinken med svart lock. Smaken var väl sådär. Ungefär som ljummen halvt avslagen öl med ganska mycket fibrer i... Det finns ju lite alkohol i chichan, men det är olika mycket beroende hur länge den får jäsa. Normalt handlar det ungefär om mängden hos en lättöl. Ibland tillreder de också så kallad stark chicha, och då handlar det om mer alkohol. Vi hälsade också på familjens lilla apa,som när den väl hade satt sig på huvudet inte gärna ville lämna det...

Efter en stund blev vi kallade till byns samlingslokal för att bli presenterade för medlemmarna i stammen. Vi berättade vilka vi var och vad vi skulle göra. De flesta pratar spanska så det fungerade bra. Där blev vi också bjudna på chicha. Fortfarande ur en kalebass, men denna gång kom det från en plåthink. Smaken var ganska likartad även om denna faktiskt smakade lite bättre. Lite sötare och mer smakrik. Skillnaden var att den här chichan var tillredd på det traditionella sättet. Dvs att kvinnorna tuggar yucan till en gröt som de sedan spottar ut och blandar med vatten. Pga reaktionen med lipaset i saliven får man även här en jäsning och slutresultatet blir likartat. Kanske lite mer osmakligt kanske, men som sagt, den smakade faktiskt bättre...

Vi återgick därefter till våra tält som vi hade slagit upp inne i det huset vi skulle bo i. Tälten sov vi i pga alla småkryp. När vi sedan i princip var klara för att sova blev vi på nytt hembjudna till den första familjen, men nu till lite kvällsmat i form av ris och kokt fisk. Fisken var i delad i bitar utan rensning vilket gjorde att det var både fjäll, småben och inälvor på tallriken. Lite småplockigt, men gott och trevligt. Vi fick även lite yuca och en sorts matbanan.

Sedan blev det i alla fall sömn, och vi sov gott. Alldeles tyst förutom en massa djurljud, men inga bilar eller annat oljud. Härligt!!

På morgonen fick vi frukost hos en annan familj. Nu handlade det om en sorts spaghetti i eget spad samt likartad fisk som kvällen före. Även här yuca och matbanan.

Sedan var det dags att börja arbeta. Eftersom vi kom så sent pga vädret hade vi ju inte hunnit med att se några patienter dagen före, så vi hade kring 25 patienter att undersöka. Dessa 25 var sponsrade av CI, men sedan såg vi även lite fler patienter efteråt, både vuxna och barn. Undersökningen bestod av basala parametrar såsom längd och vikt, temp samt kontroll av tillväxtkurva. Därefter ett samtal för att se om de hade några problem och sedan en helkroppsundersökning. Väldigt många klagade på diffusa buksmärtor och huvudvärk, men vi hittade inte så mycket avvikande i undersökningarna. Lite småplock som utslag, öronvax, svamp m.m. Vi träffade också en patient med tecken till lunginflammation, och hon var nog den sjukaste av de vi såg. Alla patienterna fick per automatik en avmaskningskur samt behandling mot diverse parasiter. De som behövde annan medicin fick också ut detta. Av kirurgisk karaktär var det bara en patient som dagarna före hade blivit behandlad av sin fru med nagelklippning för att ta bort en inväxt tånagel. Tyvärr fick hon inte bort allt, så det var en bit kvar som besvärade honom. Den plockade jag bort i lite lokalbedövning, men mycket mer än så blev det inte.

Vi höll på i nästan sex timmar utan avbrott innan vi var färdiga. Därefter packade vi ihop oss och väntade in planet som kom en liten stund senare.

Flygturen hem gick utan problem och min första djungeltrip var avklarad. Fantastiskt trevligt!! Tanken är nu att jag kommer vara med i programmet och åka ut själv med en ST-läkare och en CI-representant i fortsättningen. Jag ser fram emot nästa resa!

Det var mycket om denna lilla resa. I övrigt så knallar allt på. Elias har börjat hämta sig efter sina magbesvär och han har också fått sig en avparasiteringskur. Tydligen är det rutin att alla de utlänningar som arbetar på sjukhuset samt deras familjer behandlas två gånger om året. Jag har inte hunnit sätta mig in så mycket i det ännu, men det är väl lika bra att sälla sig till den stora massan och behandla sig.

Är för närvarande upp i Quito och har lite snabbare internet. Skönt när man för över många foton. Kan också tillägga att det finns ett par nya foton även på föregående blogg, ifall det finns intresse.

Nu får det vara bra för nu. Vi hörs!

Mattias