Äntligen djungeln!

Så har jag då varit på min första sjukvårdstripp in i djungeln. Som jag har nämt tidigare samarbetar Sjukhuset i Shell med organisationen Compassion International (CI) och det innebär att vi undersöker barn i olika byar med jämna mellanrum. Förra tisdagen packade således en av familjeläkarna, en ST-läkare, en representant för CI och jag ihop våra pinaler och var nere på flygfältet klockan 08:00. Vi möttes då av beskedet " techo bajo ", vilket i princip betyder " lågt molntak ". Detta innebär att vi inte kunde flyga pga dålig sikt. De små djungelbanorna har ju inte riktigt samma utrustningsnivå vad gäller instrumentflygning. Det blev således till att vänta... Vi satt knappa tre timmar på flygplatsen och sedan gick vi hem en stund innan det klarnade upp och vi slutligen kom iväg vid 15:30-tiden.

Vi flög med missionsflyget MAF eller Alas de Socorro, som de också heter. Planet var en liten Cessna 206, vilket är ett sex-sitsigt plan, och jag hade förmånen att få sitta i framsätet bredvid piloten och ratta lite själv under resans gång. En del av er vet säkert att jag alltid drömt om att ta ett pilot-certifikat och att flygning är något jag är mycket fascinerad av. Således tyckte jag mycket om vår 25 min långa flygtur in i djungeln till en liten by som heter San Carlos. Den bebos av c.a 120 personer från stammen Shuar. Denna stam är kanske mest känd som en av de som praktiserade huvudförminskning på sina fiender på 1800-talet. Idag är de dock mer civilicerade. Byn ligger precis vid en stor flod och en stor del av födan hämtas just från denna flod. På väg dit flög vi över en magnifik djungel med enstaka små byar här och där. Vackert!

Vi landade på den lilla landningsbanan och lastade ur alla våra mediciner och övriga tillhörigheter. Vi blev sedan hembjudna till en av familjerna i byn på lite "chicha". Detta är en dryck som bereds på lite olika sätt, men huvudingrediensen är ofta majs eller yuca (maniokrot). Den får man sedan att jäsa på olika sätt. Den drycken vi blev bjudna på först bestod av malen yuca som sedan blandas med vatten. Man tillsätter sedan en rot som producerar en jäsning. Vi satt på rad under ett palmtak och serverades en och en chichan ur en kalebass som mellan varje servering torkades av med fingrarna av frun i huset innan den på nytt fylldes på ur den röda plasthinken med svart lock. Smaken var väl sådär. Ungefär som ljummen halvt avslagen öl med ganska mycket fibrer i... Det finns ju lite alkohol i chichan, men det är olika mycket beroende hur länge den får jäsa. Normalt handlar det ungefär om mängden hos en lättöl. Ibland tillreder de också så kallad stark chicha, och då handlar det om mer alkohol. Vi hälsade också på familjens lilla apa,som när den väl hade satt sig på huvudet inte gärna ville lämna det...

Efter en stund blev vi kallade till byns samlingslokal för att bli presenterade för medlemmarna i stammen. Vi berättade vilka vi var och vad vi skulle göra. De flesta pratar spanska så det fungerade bra. Där blev vi också bjudna på chicha. Fortfarande ur en kalebass, men denna gång kom det från en plåthink. Smaken var ganska likartad även om denna faktiskt smakade lite bättre. Lite sötare och mer smakrik. Skillnaden var att den här chichan var tillredd på det traditionella sättet. Dvs att kvinnorna tuggar yucan till en gröt som de sedan spottar ut och blandar med vatten. Pga reaktionen med lipaset i saliven får man även här en jäsning och slutresultatet blir likartat. Kanske lite mer osmakligt kanske, men som sagt, den smakade faktiskt bättre...

Vi återgick därefter till våra tält som vi hade slagit upp inne i det huset vi skulle bo i. Tälten sov vi i pga alla småkryp. När vi sedan i princip var klara för att sova blev vi på nytt hembjudna till den första familjen, men nu till lite kvällsmat i form av ris och kokt fisk. Fisken var i delad i bitar utan rensning vilket gjorde att det var både fjäll, småben och inälvor på tallriken. Lite småplockigt, men gott och trevligt. Vi fick även lite yuca och en sorts matbanan.

Sedan blev det i alla fall sömn, och vi sov gott. Alldeles tyst förutom en massa djurljud, men inga bilar eller annat oljud. Härligt!!

På morgonen fick vi frukost hos en annan familj. Nu handlade det om en sorts spaghetti i eget spad samt likartad fisk som kvällen före. Även här yuca och matbanan.

Sedan var det dags att börja arbeta. Eftersom vi kom så sent pga vädret hade vi ju inte hunnit med att se några patienter dagen före, så vi hade kring 25 patienter att undersöka. Dessa 25 var sponsrade av CI, men sedan såg vi även lite fler patienter efteråt, både vuxna och barn. Undersökningen bestod av basala parametrar såsom längd och vikt, temp samt kontroll av tillväxtkurva. Därefter ett samtal för att se om de hade några problem och sedan en helkroppsundersökning. Väldigt många klagade på diffusa buksmärtor och huvudvärk, men vi hittade inte så mycket avvikande i undersökningarna. Lite småplock som utslag, öronvax, svamp m.m. Vi träffade också en patient med tecken till lunginflammation, och hon var nog den sjukaste av de vi såg. Alla patienterna fick per automatik en avmaskningskur samt behandling mot diverse parasiter. De som behövde annan medicin fick också ut detta. Av kirurgisk karaktär var det bara en patient som dagarna före hade blivit behandlad av sin fru med nagelklippning för att ta bort en inväxt tånagel. Tyvärr fick hon inte bort allt, så det var en bit kvar som besvärade honom. Den plockade jag bort i lite lokalbedövning, men mycket mer än så blev det inte.

Vi höll på i nästan sex timmar utan avbrott innan vi var färdiga. Därefter packade vi ihop oss och väntade in planet som kom en liten stund senare.

Flygturen hem gick utan problem och min första djungeltrip var avklarad. Fantastiskt trevligt!! Tanken är nu att jag kommer vara med i programmet och åka ut själv med en ST-läkare och en CI-representant i fortsättningen. Jag ser fram emot nästa resa!

Det var mycket om denna lilla resa. I övrigt så knallar allt på. Elias har börjat hämta sig efter sina magbesvär och han har också fått sig en avparasiteringskur. Tydligen är det rutin att alla de utlänningar som arbetar på sjukhuset samt deras familjer behandlas två gånger om året. Jag har inte hunnit sätta mig in så mycket i det ännu, men det är väl lika bra att sälla sig till den stora massan och behandla sig.

Är för närvarande upp i Quito och har lite snabbare internet. Skönt när man för över många foton. Kan också tillägga att det finns ett par nya foton även på föregående blogg, ifall det finns intresse.

Nu får det vara bra för nu. Vi hörs!

Mattias

Vardag i Shell.

Denna lilla hälsning författas från en hängmatta som vi hängt upp utanför vårt hus.

Det är lördag och en ledig dag. För tillfället har jag inga ”egna” inneliggande patienter på sjukhuset, vilket innebär att jag inte behövde ronda i morse. Annars fungerar det så att den kirurg som har lagt in en patient för observation eller för en operation har ansvar för patienten dygnet runt 7 dagar i veckan. Det finns också en så kallad ”residente” och en ”interno” på sjukhuset som tar den första kontakten med patienten och sjuksköterskorna om det uppkommer frågor. Dessa beteckningar motsvaras ungefär av en ST-läkare i familjemedicin och en AT-läkare. Kan de inte handlägga problemet så kontaktas ansvarig kirurg. Detta innebär att jag i princip alltid är jour om jag har egna inneliggande patienter. Var tredje vecka är jag dessutom jour på riktigt, vilket innebär att jag tar hand om de nya kirurgiska patienter som inte kan hanteras av residenten eller internon. Det finns också specialister i familjemedicin eller allmänmedicin som också är jour, och som hjälper till vid en del kirurgiska frågeställningar. Tilläggas skall väl att de ”kirurgiska patienterna” även innefattar de ortopediska, gynekologiska, urologiska, handkirurgiska, neurokirurgiska, thoraxkirurgiska, osv...

Operationerna jag varit med på hittills har varit mest av ortopedisk karaktär såsom frakturer. Även prolapskirurgi, appendektomi och kejsarsnitt har stått på menyn. En operation som är rel. vanlig här i förhållande till sverige var en operation för osteomyelit. Det innebär en infektion som satt sig i skelettet. Det rörde sig om en ung pojke som sedan en månad hade haft besvär med smärta i höger underben. Han hade behandlats med gips på ett annat sjukhus för en misstänkt tendinit. När han sedan kom till oss så gjorde vi en röntgen som visade förändringar som vid osteomyelit. Han opererades och vi tog upp ett ”fönster” i det ben som kallas tibia, strax ovan fotleden. Hela det inre av benet var fullt med var som vi skrapade bort. Därefter lade vi in ett par drän i skelettet som vi sedan använde för en kontinuerlig spolning med antibiotikalösning. Förhoppningsvis fick vi bort allt dött, så att han hämtar sig.

På måndag har jag min första jourvecka. Vad den kommer föra med sig får jag återkomma till. Jag kommer även att ha ett litet avbrott i jouren pga en djungelttrip. Vårt sjukhus samarbetar med organisationen Compassion International vilket innebär att vi har hand om läkarundersökningar för de barn i djungeln som är sponsrade av denna organisation. Läs gärna mer om organisationen på: http://www.compassion.com/

På tisdag kommer jag att åka ut med flyg till en djungelby och tillsammans med en residente och en familjeläkare undersöka barnen där. Det handlar om en vanlig läkarundersökning, tandstatus, m.m. Vi kommer att sova över en natt, och arbeta under tisdagen och onsdagen Jag lär återkomma med mer information och foton när jag kommer tillbaka.

Jag har nu också spelat min första Ecuadorianska fotbollsmatch. I torsdagskväll åkte jag med en av de som arbetar på sjukhuset till en konstgräsplan en bit härifrån. De hade belysning på planen så vi spelade från 20:00 till 22:30 ung. Att säga att jag kände mig lite sliten efteråt är en underdrift, men det var roligt. Ett bra sätt att utöka det spanska ordförrådet också.

Ett annat sätt att utöka vår spanska är genom den hemhjälp vi nu har anställt. Som Gabriella berättade i vårt förra inlägg så kommer barnen hem för lunch varje dag, så för att få det att gå ihop med vårt arbete så behöver vi någon som kan hjälpa oss med matlagningen. Vi blev rekommenderad en kvinna som är faster till en av de som arbetar här och hon är verkligen jättetrevlig. Gabriella har varit hemma en del med henne nu i början och dels övat sin spanska , men också visat henne lite om var alla saker finns i huset. Hon kommer arbeta för oss två dagar i veckan uppdelat i två halvdagar och en heldag.

I övrigt har Gabriella varit med på lite förlossningsarbete samt förberedelse inför förlossningar. Ju längre tiden går så räknar vi med att hon kommer att komma in mer och mer i olika arbetsuppgifter. Eftersom de aldrig tidigare haft en barnmorska här så finns det alla möjligheter att lägga upp en bra arbetsbeskrivning för att underlätta för den nuvarande personalen.

Barnen trivs bra på skolan. De lär sig mer och mer engelska och även lite spanska. Nyttigt! Elias har varit lite småkrasslig den senaste veckan med illamående och kräkningar. Lite av en vardag i början innan vi vant oss vid alla nya mikroorganismer härikring... Nu mår han i alla fall bra igen. Miriam jobbar på att härda huden under fötterna och går för det mesta barfota. Jag får lite minnen från när jag bodde i Thailand som barn. Då var jag ju också barfota för det mesta, så jag försöker att inte alltid propsa på skor. Det är ju ändå en liten frihetskänsla med barfotagång. Samuel sportar också på för fullt även om han inte kommit igång att spela med i ett lokalt fotbollslag än. Det kommer nog så småningom.

Det var allt för idag. På återhörande!

Mattias

Äntligen Shell!!

Hejsan!

Så har vi då äntligen kommit på plats! En vecka har gått och det känns helt rätt att vara här. Barnen fick börja skolan direkt så de har nu gått där i en dryg vecka. De verkar trivas och kommer bra överens med kompisarna. Klasserna är uppdelade i 1-2, 3-4, 5-6 och 7-8. I Miriams klass finns det fem pojkar och nu med Miriam två flickor. Olivia som flickan heter har länge längtat efter att det ska komma en tjej till i klassen. Så passande! Miriam var ju lite ledsen över att lämna sina kompisar i Costa Rica så det känns mycket bra. Av dessa sju i Miriams klass så är det enbart en pojke som går i tvåan, resten i ettan. Elias klass är den största med hela åtta elever, fyra i vardera årskurs. I Samuels klass är de totalt sex, två i femman och fyra i sexan. Sedan finns det en tjej i sjuan och en tjej i åttan. Det var alla på skolan och de verkar stortrivas här. Bakom skylten Shell är barnens skola.

Vi bor i ett inhägnat område precis bakom sjukhuset där alla husen ägs av HCJB. Bakom området ligger djungeln. Det finns sju hus för långtidsarbetare och två hus med två lägenheter i vardera som är till för korttidsarbetare/besökare. Från början var det tänkt att vi skulle få bo i ett av husen för korttidsarbetare fram till sommaren då ett annat hus precis utanför området skulle bli ledigt. Det blev inte så pga att en familj behövde åka hem till USA pga sjukdom. Vi blev tillfrågade om vi kunde tänka oss att bo i deras hus tills de kommer tillbaka i augusti. Hus som står tomma far illa ganska fort av all fukt så det är bättre att någon bor i det. Med huset fick vi en katt och tre kattungar som våra barn blev överförtjust i att få! Två av kattungarna är bortlovade och den tredje kattungen ska vara kvar hos mamman och tillhör de som egentligen bor i huset, så vi lånar dem så länge.

Just nu har vi det största och äldsta huset på området. Ett mycket trevligt hus, där det finns fem sovrum men där vi bara använder fyra eftersom familjen som bor här har sin saker i ett rum. Köket är dock litet och bredvid finns en matsalsdel som går in i ett stort vardagsrum som är öppet upp till taknocken. En trappa upp finns ännu ett öppet rum där man ser ner till vardagsrumsdelen och det används som arbetsrum/sällskapsrum. Samuel bor på övervåningen i en liten dubbelsäng med badkar och toalett precis utanför. Resten av oss bor där nere där det också finns en toalett med badkar utanför Miriams och Elias rum. Mattias och jag har också en toalett med dusch i vårt sovrum. Varmvatten får vi från en stor varmvattentank som drivs på gas. Gas är billigt här så allt som kan, drivs på det. Vi har både tvättmaskin och torktumlare (drivs på gas) så det går absolut ingen nöd på oss. Detta var mer än vi hade räknat med.

Nu efter en vecka när vi har fått göra huset lite till vårt, känns det mycket bra även om det fortfarande finns saker vi behöver fixa och köpa. Jag känner mig lite obekväm med att använda andras saker under så lång tid, så vi försöker plocka undan den andra familjens grejer så mycket som möjligt och skaffa eget. Vi behöver ju ändå så småningom göra det när de kommer tillbaka och vi då flyttar till ett annat boende. I dag t.ex. så råkade ett av våra barn ha sönder en djup tallrik och den blir svårt att ersätta. Jag har varit och tittat inne i Shell efter porslin och det enda jag har hittat här som inte är av plast är en fin serie i en järnaffär. Problemet är att det bara finns fyra delar av varje! Jag får fortsätta leta, kanske kan jag hitta något i Puyo, staden som ligger ungefär 5 km från Shell.

Igår fick jag följa med en kvinna, Shelly, vars man jobbar som ögonläkare här under ett år, till Puyo. Vi tog bussen, den kostar 25 cent och tar oss hela vägen från sjukhuset in till Puyo.

Att åka buss var en upplevelse i sig. Två personer jobbar på bussen, en chaufför och en sk. konduktör. Konduktören hoppar av i farten stämplar något papper på vissa utvalda hållplatser, hjälper passagerare att komma på bussen och samlar upp 25-centare. Detta känns mycket säkrare än i Costa Rica där det bara finns en chaufför som tar emot alla dessa små pengar och sedan under tiden han kör sorterar pengarna i olika fack för att sedan snabbt kunna ge tillbaka växeln. Fort går det hur som helst i bägge fall...

Byn Shell ligger precis vid en flod så för att barnen ska komma till skolan behöver de gå över en hängbro ungefär 50 meter upp. Det tar ca: 10 minuter att gå till skolan. Naturen här är helt sagolik och träd, buskar och blommor är hur stora som helst. Floden är på sina håll mycket bred och flodsdikena är som sagt mycket djupa med grönsande buskage ända ned till det porlande vattnet. Sedan finns det ytterliggare fyra broar (tror jag). En hängbro till och tre vanliga som man kan köra bil över. Vid skolan ligger ett annat område där några av MAF-familjerna bor (Missionsflyget).

Här i Shell är ljudskillnaden stor jämfört med de två storstäderna som vi senast har bott i. Det enda man hör här är fåglar som kvittrar och lite nu och då ett litet flygplan som flyger över staden. I Shell finns det även en militärbas så även deras plan flyger över här ibland. Tarantellan har vi fått veta bor på utsidan (hoppas jag ) av vårt hus och kommer ut efter klockan sex på kvällen....

Vi har verkligen blivit varmt välkomnade av alla andra som jobbar här. De är alla mycket trevliga och gästvänliga. Vi har blivit bjudna på mat av olika familjer samt fått kakor och blommor. Bland annat från det svenska paret Ingegerd och Pehr Ågårdh, som jobbar på barnhemmet Casa de Fe här i Shell, fick vi en stor bukett med fantastiska rosor. Från de på skolan fick vi en korg full med diverse matvaror. Vi har även fått Åhlensgardiner av Ingegerd som nu pryder olika delar av huset. Det känns mycket trevligt och det ska bli kul att få bjuda igen så småningom. Vi har även fått hjälp i början att ta oss till olika platser, eftersom vi ännu inte har någon bil. Bland annat skjutsade Pehr oss till Puyo för att handla lite basala husprylar. Trevligt att få prata lite svenska så här långt hemifrån.

Igår var det första dagen för Mattias. Han kände sig verkligen som en nykomling med alla nya rutiner som han nu ska försöka komma in i. Kanske extra svårt eftersom han på sitt gamla jobb hade arbetat ett tag och alla visste vem han var och vad han kunde göra. Positivt var att under ronden så förstod han i stort sett allt som sades och han kände också att han hade kunnat förklara för patienterna det som de andra läkarna sade.

Varje dag kommer barnen hem för att äta lunch och även de som jobbar på sjukhuset kommer hem för lunch om man inte står och opererar. Detta gör att vi ska försöka hitta någon som kan laga mat och hjälpa till lite här hemma så att även jag ska kunna börja jobba så småningom. Fast jag har börjat vara med i en förberedande kurs inför förlossning för gravida kvinnor varje onsdagskväll. Nu i början för att lyssna och mer komma in i samtalen och jag ska också försöka vara på sjukhuset för att snabbare lära mig prata mer än bara vardagsprat.

Nu har ni kanske fått en liten bild av hur vi har det här och jag skulle lätt kunna fortsätta beskriva, men det får bli nästa gång.

På återseende!

Gabriella